»Jag hade haft kulturell fantomsmärta«

Havstenasjön utanför Skövde, slutet av sjuttiotalet. En åttaåring med mörkt och rufsigt hår står koncentrerat lutad över en skopa vatten. En lupp har han i handen och han räknar. Plankton.

Fröken berättar målande för sina unga åhörare om vattnet, att alla små plankton gör att fiskarna finns, som gör att fåglarna finns. Allt hänger ihop, säger hon, fröken.

Trettio år senare tar [[Mehmet Kaplan]] ett bett av en bit baklava på en lunch-servering i Kista centrum i norra Stockholm och ler åt minnet.

Han pratar om vikten av att höra till, att räknas in. För det gjorde han där i Skövde, trots att han föddes i sydöstra Turkiet var det Skövdebo han var under sin uppväxt.

Men en flytt till Rinkeby, »för att vi barn skulle få gå i turkisk klass«, gjorde honom till en bland många med rötter utanför Sverige. Och nu han är tacksam för de åren.

– Utan tiden i Rinkeby hade jag nog haft en slags kulturell fantomsmärta tror jag. Det var nyttigt att se att det turkiska inte bara var mina föräldrar och mina släktingar i Turkiet. Kulturen kunde ta sig många uttryck, det fanns inte bara ett sätt att vara turk på.

Föräldrarna fick efter ett par år i Stockholm jobb i Krylbo och familjen rörde på sig igen. Då insåg Mehmet Kaplan att det inte fanns bara ett sätt att vara svensk på heller.

Han indefinierades snabbt som Krylbobo och kunde vara med och utdefiniera barnen från grannbyn Horndal, »horndalingarna«, på skolan.

– Det var en fascinerande upplevelse. Jag som egentligen var helylleturk och kom direkt från Rinkeby och bröt kraftigt på rinkebysvenska.

Som i alla bruksorter vid den tiden vilade tonåren på två ben: epatraktorer och hembränt. Det förstnämnda gillade Mehmet Kaplan. Avståndstagandet till det andra ledde rakt in i nykterhetsrörelsen. Engagemanget har fortsatt och i dag är han distriktsordförande för IOGT-NTO i Stockholm.

När han senare började plugga på KTH var det återigen nykterheten som kom att prägla hans tillvaro.

– En stor del av teknologens tid går åt till att dricka, därför fick jag en massa tid över, säger han och berättar att det var så han kom att börja med läxläsningshjälp.

Det kunde lika gärna ha varit Röda Korset eller någon annan förening som legat bakom, menar han, men det mera »råkade vara« en förening som hörde till Sveriges unga muslimer. Föreningsmänniskan Mehmet avancerade snabbt och satt snart som ordförande för hela organisationen.

Sedan flög två flygplan in i World Trade Center i New York.

Från att ha ägnat timmar åt att lista ut hur föreningen skulle nå ut i medierna var plötsligt Mehmet Kaplan överallt. Alla ville förstå vad som hänt. Och alla frågade honom. Själv kände han sig inte helt bekväm.

– För mig var det aldrig så att jag representerade några andra än våra 10 000 medlemmar, men det uppfattades alltid som att jag talade för alla muslimer, inte bara de 300 000 i Sverige utan för alla en miljard muslimer i hela världen.

Terrorattackerna fick också en annan innebörd för honom personligen. Studierna på Stockholms universitet, som han nu växlat över till, hanns helt enkelt inte med längre. Inget ovanligt bland hans nuvarande kollegor i riksdagskorridorerna, konstaterar han, många har halvfärdiga utbildningar i bagaget.

– Men jag är den enda som kan skylla på elfte september, säger han och skrattar så ögonen blir smala som streck.

Åren i Sveriges unga muslimer fick honom att fundera mycket över det där med makt och påverkan, och det var därför han en dag följde med en kompis till ett politiskt möte. Att det var miljöpartiet spelade först mindre roll. Men mötet blev viktigt.

– En finnig, fjortonårig kille ställde sig upp och höll ett brandtal om något jag nu har glömt, men talet gick rakt in i hjärtat.

Den finniga killen var [[Gustav Fridolin]] och av en ren tillfällighet läste Mehmet Kaplan i samma veva Per Gahrtons bok »Låt mormor bestämma 2000-talet«, och saken var biff.

Miljöpartiet blev hans parti.

I dag sitter han i partistyrelsen, är ledamot i justitieutskottet och står som nummer två på riksdagslistan i Stockholm, efter [[Maria Wetterstrand]]. Mehmet Kaplan nämns som ett av toppnamnen i diskussionerna kring framtida statsrådsposter vid en rödgrön valvinst i höst. Själv svävar han på målet när han får frågan, men att han ligger bra till som integrationsminister är ingen vild gissning.

Han har starka åsikter i de frågorna, och är kritisk mot invandrarbristen i den svenska journalistkåren. Han gillar inte heller att invandrare ofta stoppas in i ett fack, att de syns i debatten i egenskap av just invandrare. Han medger att det av den anledningen ibland kan vara knepigt att han själv numera är miljöpartiets talesperson i just integrationsfrågor.

Partiets kongress i höstas tog honom tillbaka till barndomens Skövde. Under en utflykt kom han plötsligt till Havstenasjön.

Precis som hans gamla lågstadielärare sa: Allt hänger ihop.

– Det gäller både för mig som profan människa och som religiös. Och när vi kom till sjön insåg jag att den här snårskogen som är livet hade en stig som jag omedvetet vandrat längs.