Intervju

Marie Fredriksson: »Den som betytt mest är Per Gessle – han trodde så på mig«

Text: Martin Röshammar

Publicerad 2013-10-18

Den här texten publicerades i Fokus första gången i oktober 2013 och återpubliceras i samband med artistens bortgång.

Managern Marie Dimberg, som sitter med under hela lunchen inne i ett konferensrum, är kompis, manager, grindvakt – allt på en gång, för Marie Fredriksson. De två har jobbat med varandra i nästan 30 år. När sångerske-Marie funderar över hur hon ska formulera sig eller över fakta från den långa karriären, då fyller manager-Marie i luckorna.

Det är som en saga, filmatiserad av Disney. Storstjärnan kämpar för sitt liv, är i stort sett dödförklarad men hämtar sig och en dag kan hon åter göra det hon älskar att göra, sjunga och till och med stå på en scen. För att sedan, med Roxette, ta emot publikens jubel på Sydamerikas största arenor. Den filmen skulle nog sluta med hösten 2013, då hon äntligen sjunger på svenska igen.

Marie Fredriksson fick inte reda på hur illa det var, hur nära döden hon verkligen var. 2002, 44 år gammal, drabbades hon av hjärntumör och fick senare diagnosen cancer. Talförmågan försvann tidvis, synen är fortfarande dålig och hon är fortfarande tunn, så tunn.

Det har tagit sex år för henne, maken Mikael Bolyos och producenten Christoffer Lundqvist att göra det som kom att bli Marie Fredrikssons första skiva på svenska och i eget namn, sedan coverskivan »Min bäste vän«, 2006. Dessutom kom ju Roxettes revansch/comeback i vägen, med två skivor och en triumftågsartad världsturné.

»Nu« heter skivan där hon har skrivit texten till en låt, till »Sista sommarens vals«. På sitt stillsamma, tystlåtna sätt förklarar hon att det var så skönt att göra den. Idén bara kom och sen gick allt så lätt. Skönt är också ordet hon använder när hon ska beskriva känslan hon fick när hon sjöng in de nya sångerna på svenska.

När Marie Fredriksson blev sjuk var det som att åka ner i ett hål. Det är så hon beskriver det och ju friskare hon blev, desto mer längtade hon efter att sjunga. Det är ju det hon kan, det var ju det hon älskade att göra redan som barn, det var ju så hon väckte sin familj varje helgmorgon, genom att sjunga på toaletten där det lät bäst, blev härligast eko. Men när sjukdomen kom sjöng Marie inte på en lång tid. För att sedan börja sjunga för sig själv om än inte med full energi.

Stödet och förtroendet från Mikael Bolyos och Christoffer Lundqvist återkommer hon till gång på gång. Två år med Roxette har också fått hennes röst att bli bättre och bättre. Allteftersom vågade hon mer och mer och självförtroendet blev starkare och starkare.

– Det måste jag säga, den som har betytt mest är Per Gessle. Han trodde så mycket på mig när vi satte i gång med Roxette igen. Jag tänkte att det här kommer jag inte att klara, det är för svårt för mig. Men han skrev en massa nya låtar, en helt ny platta. Allt blev mycket bättre än jag någonsin hade trott.

Tyst berättar hon om hur hemma hon känner sig på resande fot, på turnéerna med de musikmänniskor hon alltid har trivts bäst med. Där har hon sluppit »allt jävla tjat om sjukdomar«. Men visst, efter sin sjukdom ser hon på livet på ett helt annat sätt.

– Jag var så nära att dö. Så nära. Det är ett under att jag lever. Jag hade bara bestämt mig. Ibland tänker jag att jag inte fattar att jag varit så stark som jag har varit. Jag har alltid sagt att jag inte har tid att dö. Det är så mycket jag vill göra i livet. Ah, du förstår vilket helvete Micke och barnen har haft. Men jag klarade det ...

Hon är bra på att göra ingenting, som att titta på blommor. Men ritandet och målandet är och har alltid varit viktigt för henne som bland annat gjort två utställningar, »After The Change« och »Ett bord i solen«.

Sedan Roxette, som var ett experiment från början, föddes 1986, har Marie Fredrikssons musikaliska karriär varit delad i två helt olika, men lika nödvändiga uttryckssätt. Hennes melankoli har fått visa upp sig på de egna skivorna och i Roxette har det blivit »mer fest, mer drag och mer tjoho«. Samtidigt flikar hon in, lite tveksamt, att det egna på svenska, »kanske är mer jag. Det kommer närmare mig.«

Dagen före mötet på Södermalm botaniserar jag i SVT:s »Öppet arkiv« och hittar ett avsnitt av musikserien »Gig« från februari 1987. Ett svartklätt Roxette är på besök och lika säkra som de ser ut när de framför sina väldigt tidstypiska låtar, lika osäkra och obekväma ser Per Gessle och Marie Fredriksson ut när de intervjuas. Om man undrar över varför det har gått så bra för Roxette, finns nog svaret delvis där. Och i deras envishet och i låtarna förstås. Marie uttrycker det som: »Vi är vanligt folk. Vi är coola i de vi är, både jag och Per. Vi är inte några svåra typer.«

Den där blygheten finns kvar, enligt sångerskan själv. De är inte såna som skriker ut sin närvaro. Men visst, som hos alla artister har hon en exhibitionistisk sida.

– På scenen känner jag mig trygg. Där blir jag trygg. Jag älskar det, att synas där och då. Men man pratar kanske inte om det ...