»Jag har gjort så in i helvete många fåtöljer«

Mats Theselius är tidigt ute. Han har redan tagit plats vid ett hörnbord på den lilla finsmakarrestaurangen i Slottsstaden i Malmö. Han hinner inte ens sätta gaffeln i sin sallad förrän samtalet är i gång. Han drar iväg på minst fem olika tankespår i en och samma mening. I sitt arbete däremot har han en förkärlek för det långsamma, idoga gnetandet, van vid en arbetsprocess som är en tidskrävande sträcka från idéskiss till färdig produkt.

Mats Theselius är inredare, formgivare och konstnär. Han är en av Sveriges absolut mest inflytelserika designers de senaste decennierna och är även internationellt känd. Han har en professorstitel i bagaget efter en kort sejour på Högskolan för design och konsthantverk i Göteborg. Men han valde att avsluta anställningen efter bara ett år, med förklaringen att »det där med pedagogik var inte alls min grej«.

Några av de verk han är mest känd för är den gula bokhyllan »National Geograph­ic« som är ritad just för den publikationen, och älgskinnsfåtöljen. Den senaste skapelsen är en stol som bär namnet Pinoccio.

Med en förbryllande detaljrikedom berättar han anekdoter om sina olika möbler, resor och hugskott under årens lopp. Än är det en silversnöstjärna som trillat av en fåtölj som skulle bli en gåva till Kkronprinsessan Victoria och som en anonym och oombedd guldsmed lagade med den efterföljande förklaringen att »ska den till Hovet så får man ju ställa upp«, än är det den märkliga radion utan radio i som hans galna brorsa gjort och som han själv visade upp för en oförstående högsta ledning på japanska Sony. Att lyssna till hans berättelser är som att åka berg-och-dalbana. Det går snabbt, det är spännande, det går runt i cirklar – och utan att man riktigt förstår det så kommer man till slut fram till målet.

Mats Theselius arbete spänner över ett brett spektrum. Han formger keramik, lampor, musikinstrument, sysslar med filmprojekt, böcker och utställningar. I ljuset av kollegor som mer troget håller sig inom sina respektive nischer kan han mellan varven känna sig en smula ensam i sin konstnärliga bredd. Han medger därför att de stipendier och utmärkelser han fått genom åren är en välkommen bekräftelse på att det han gör inte bara uppskattas – utan också har en given plats på den svenska formgivarscenen.

Men trots bredden är det alltid till fåtöljerna han återvänder. Själv menar han att det inte är något han bestämmer i förväg – det bara blir så. Han konstaterar att han har gjort »så in i helvete många« fåtöljer. På ren svenska betyder det 49 olika modeller.

– Jag säger inte att det är jobbigt, men det är ett faktum att de är så många.

Ett drygt trettiotal av dessa är unika och tre av dem går under samlingsnamnet »Nationella fåtöljer«, den första gjord efter en resa till Texas där han inspirerades av hur man tillverkar cowboyboots: att använda en och samma grundstomme och variera med utsmyckningar och materialval. Denna westerninspirerade fåtölj står numera i Vita huset och även de båda andra nationella fåtöljerna har tjusiga adresser. Nummer två i ordningen befinner sig i Kreml (dignande av guld och av det ryska statsvapnet) och den tredje (nävertygsklädda och snöstjärnebeströdda) fåtöljen »norrsken« hos kronprinsessan Victoria.

För närvarande handlar dock Mats Theselius arbete om instrument. Under en tid har musik stått i centrum för hans skapande, med tonvikt på olika rock­instrument. För att kunna göra verklighet av sina idéer och infall har han köpt på sig drygt trettio trumset och nästan lika många elgitarrer och elbasar.

Instrumenten lagrar han i den gamla manufakturaffären på Österlen där han tidigare både bott och drivit butik. Med en uppenbar upprördhet över slitochsläng-samhället när han en dröm om att göra en kortfilm med alla sina instrument och sin folkabuss. Utgångspunkten är en sekvens där han och en kompis kör förbi en container som är överlastad med gamla instrument.

– Där ligger hela den där rock’n’roll-drömmen – som är slängd, utbrister han och ger sig in i ett resonemang om det materiella snedsteget i att slänga instrument bara för att de tar plats eller är för dyra att stämma.

Det är ingen tillfällighet att han arbetar med instrument. Som ung valde Mats Theselius mellan ett yrkesliv som musiker och som formgivare. Ursprunget till det förstnämnda var att han ville skriva musik. För att förstå hur instrumenten fungerade och hur man skulle kunna använda dem så provade han på de flesta han kom över, även om pianot alltid varit huvudinstrumentet. Att han ändå livnärt sig som formgivare och inte som musiker upplever han inte som något aktivt val, »möbelkonsten bara drog iväg med mig«.

– Jag har hållit på med formgivning i tjugofem år, men det var först i höstas som jag insåg hur mycket musikinstrumenten har påverkat mitt arbete. Nu ritar jag förvisso instrument, men i slutänden blir jag ändå alltid inspirerad att göra nya fåtöljer – med kopplingar till instrumenten.