»Jag har varit jävligt bortskämd«

»Nu har jag beställt sockerfria klubbor åt dig«, ropar en kvinna som vi möter i trappan.

Fares Fares tackar henne artigt och ler lite generat innan en motvillig förklaring kommer: han vill experimentera med rekvisitan för rollen i den nya pjäsen »Puntila/Matti« på Stockholms stadsteater. Och då måste man ju tänka på tänderna.

Nio år har gått sedan han slog igenom med ett brak i filmen »Jalla! Jalla!«. Familjeprojektet i regi av brodern Josef och med pappa Jan Fares i en biroll gick hem hos den svenska biopubliken. Sedan dess har det blivit många fler filmer och teaterroller. Senast i den hyllade »De tre musketörerna« på Stadsteatern. En rolig roll eftersom han där fick leva ut sina rockstjärnedrömmar, spela bas och sjunga. Rollen som Matti i Bertolt Brechts »Puntila/Matti« är betydligt knepigare.

– Det är en svår roll, det är ju ändå Brecht, konstaterar Fares Fares och gungar lite på stolen. Håret är halvlångt och bakåtdraget i en tofs i nacken.

Han syns nästan aldrig på filmpremiärer, vimmelbilder eller jippon. Är inte överdrivet förtjust i att ge intervjuer och kniper ihop läpparna när hans privatliv förs på tal.

– Jag gillar att prata om mitt yrke som skådespelare. Allt annat är ointressant. Men det händer att jag googlar mitt eget namn för att kolla vilka bilder som finns. Det är inte så många.

Skådespelandet började som en hobby under gymnasiet, på en amatörteater i Örebro. Följden blev usla slutbetyg, vilket fick Fares Fares att inse att skådespeleriet inte var en hobby utan något han ville ägna sig åt på heltid.

– Jag har varit jävligt bortskämd med att ha fått göra så mycket kul och bra roller. Det handlar mycket om tur, att råka göra några bra val som sedan leder vidare.

Själv går han nästan aldrig på teater. Undantaget är om det är någon vän som spelar. Han får aldrig samma upplevelse på teatern som på bio. Filmformatet är mer koncentrerat, paradoxalt nog kommer man närmare skådespelarna än vad man gör på teatern. Det är lättare att bli manipulerad, och det tycker han om.

Han har lovat sig själv att gå på bio minst en gång i veckan. Helst går han ensam, allra bäst är det om salongen är tom. Han sitter helst på fjärde raden eftersom han inte gillar att ha många människor mellan sig själv och duken. Tricket för den ultimata bioupplevelsen är att gå på smala filmer mitt på dagen en vanlig vardag. Det värsta han vet är att prata om filmen efteråt. Filmupplevelsen vill han behålla för sig själv, inte hålla på och analysera med någon annan.

Skådespelare brukar, frivilligt eller inte, hamna i ett bestämt fack. Vilket fack som rymmer Fares Fares råder det ingen tvekan om.

– Jag spelar mest hjältar och antihjältar, som folk kan känna igen sig i och tycka om. Däremot så har jag aldrig gjort några riktiga elakingar.

Robert De Niro och Al Pacino var de största förebilderna och inspirationskällorna för den unge Fares. Familjen var nästan först i Beirut med att ha en video­bandspelare. Då var det karatefilmer, action och indiska Bollywoodrullar som gällde.

Familjen flyttade till Örebro när han var 14 och då vaknade det egna skådepelar­intresset på allvar. I dag föredrar han europeisk film men gillar det mesta förutom slapstick, collegefilmer och skräckfilmer.

Han har bara återvänt till sitt födelseland en enda gång på 20 år. Det var sommaren 2006 och han landade i Libanon samma dag som kriget startade.

– När kriget startade förra gången var jag bara tre år gammal. Så krig är tyvärr det enda jag minns av Libanon. Tanken var att åka dit för att få en annan bild av landet, men jag hade visst extremt dålig tajming.

Den här dagen har »Puntila/Matti« ännu inte haft premiär. Fares Fares ser stressad ut när p-ordet förs på tal.

– Jag hatar premiärer. Allt byggs upp och så är det så många människor som ska tycka saker. Jag vill inte veta vad någon annan person tyckte om pjäsen.

Det är inte bara recensioner av hans egna prestationer som ratas. Fares Fares avskyr recensioner överlag. Förväntningar är det värsta som finns, de dödar bara den egna upplevelsen av en film eller pjäs.

Han har inte behov av så mycket ledighet, någon vecka per år räcker gott. Då åker han gärna till någon storstad. Inte för att se teater eller film utan mest för att titta på arkitekturen. Och så spelar han mycket tv-spel när han är ledig. Mest äventyrsspel och action. Sport- och strategi­spel är för tråkigt och segt. Och även när det gäller tv-spel är det strikta regler som gäller. Ingen annan än den han spelar mot får befinna sig i rummet när Fares Fares lirar.

Du verkar tycka om att göra saker ensam. Läser du mycket böcker?

– Nästan aldrig. Det är tyvärr svårt för mig att få ro till det. Jag är nog ingen läsare.

Mest tid lägger han på sitt arbete. Fares Fares förstår inte hur de skådespelare arbetar som inte går upp i sin roll till hundra procent, som inte bär den med sig dygnet runt.

– Jag är inte tillräckligt rutinerad för att inte gå upp i en roll fullkomligt. Det kanske kommer med tiden, vad vet jag.