»Jag hoppar 4,40 men jag kan längre«

Text:

Laleh susar in på Ringvägen i full vintermundering – tjock jacka, täckbyxor, vantar. Det är september och en av höstens allra varmaste dagar. Förklaringen är att hon har lovat sig själv att aldrig frysa.

Det slipper hon, för även om det är knökfullt inne på kvartershaket Reggev, och vi tilldelas ett litet rangligt bord på uteserveringen, så värmer både höstsolen och de milda, mumsiga hummusanrättningarna. Kaféinnehavaren rasslar iväg på hebereiska med några stammisar vid bordet intill som kastar nyfikna blickar mot vårt bord – är inte den mörkhåriga tjejen lite bekant?

Jo, det är nog typiskt. För även om de flesta känner igen Lalehs musik är hon ingen premiär- och familjeprogramskändis som har omedelbar igenkänning på stan. Tvärtom håller hon stenhårt sitt privat- och familjeliv borta från allmänheten. Vissa saker får man gissa sig till, annat får man slå ur henne med löfte om att inte skriva om det.

Däremot delar hon frikostigt med sig av sina tankar och bubblar på om identitet, tillhörighet och livet i största allmänhet. Hon tycks drivas av en stark önskan att förstå olika sammanhang och hur folk fungerar och tänker. Samma sak när man lyssnar på hennes musik, där texterna ofta är reflekterande, personliga och utlämnande. Ett genomgående drag i hennes musik är att den bär stråk av både hopp och sorg. Till exempel den gamla låten »Storebror«. Hon sjunger leende om en kär bror »som härjar ute mitt i natten – vad han gör, det vette katten«, trots att det är en fantasi om hennes äldre bror som dog av ett medfött hjärtfel när han var liten. Men sådana här saker, eller att hennes pappa dog när hon var tolv, vill hon inte prata om överhuvudtaget.

Bilderna av uppväxten i Iran, Minsk och Östberlin där hon bodde innan hon kom till Göteborg som tolvåring har hon svårt att sätta ord på, »det är obehagligt med ord – musik är bättre«. Men hon säger att hon var »rätt jobbig« som barn, pratade jämt och ställde frågor. Samtidigt var det inga större bekymmer i Sovjet-skolan som hon ändå minns var väldigt sträng.

– Det kanske berodde på att jag fick så stor frihet hemma. Vi hade inte en massa regler. Och mamma har alltid struntat i vad jag gör, på ett positivt sätt, hon har uppmuntrat, utan att värdera, utan att oroa sig och sagt »det är bra« om allting, säger hon.

Denna icke-värderande uppfostran kan vara en förklaring till Lalehs egen, självständiga stil. När hon själv ska svara på frågan om var hon fått sin drivkraft, sin inre styrka ifrån flyter hon iväg åt än det ena, än det andra hållet och pratar om nyfikenhet inför musiken, livsåskådning på det omedvetna planet eller ödet. Att människor i grunden är så lika, men att små genetiska avvikelser och uppväxtmiljö gör stor skillnad.

– Jag har haft förmånen att leva ett spännande liv, nära slutet, nära döden men det har också gjort att jag lärt mig att man ständigt är nära en början till något nytt.

Laleh slog igenom för den breda allmänheten 2005 med albumet »Laleh« och kammade hem tre Grammisar. På den senaste skivan »Me and Simon« svingar hon sig som vanligt mellan musikgenrer och språk på ett sätt som fått fackberoende att klaga på spretig, osammanhängande stil.

– Jag inspireras av folkmusik eller traditionella trubadurer som inte är kommersiellt gångbara. Att det inte är coolt hindrar inte mig – det är tidsmarkörer som man inte kan anpassa sig efter, vad blir man då?

Lika mycket som tankarna och musiken spretar, lika eklektisk är Laleh när det gäller fritidsintressen. Obekymrad av att det är rätt präktiga saker radar hon upp olika saker: vara med kompisar, dricka te och äta bakelser eller »hedra frukten« (som innebär att frukten ska skäras upp och läggas fint på fat), naturkunskap – hennes favoritämne i skolan. Och att hoppa längd.

– Åh det är så roligt. Jag hoppar 4,40 utan att ha lärt mig tekniken men jag kan längre!

Men nu kan inte gubben vid grannbordet hålla sig längre: »Hörrö, nu vet jag vem du är – du är ju Laleh!«. Han förklarar han just skickat en bild av henne till en kompis som i sin tur ordnade en demonstration mot valfusket i Iran förra helgen där Laleh sjöng, eller hur? Visst stämmer det att hon gjorde det, hennes intresse för mänskliga rättigheter och bristen på demokrati i Iran har hon manifesterat åtskilliga gånger.

När det gäller politik i allmänhet söker hon politiker som kan tänka i nya banor, bort från den röd-blå debatten. Hon skulle vilja ha ett samhälle som bygger på resurser där värnandet om miljön blir huvudfrågan, där lösningarna hittas utanför de traditionella ramarna. Hon längtar efter någon som är kreativ, »snälla, den politiska blåröda debatten har förlamat alla som har minsta politiska begåvning i över hundra år nu, lite tröttsamt faktiskt«. Kanske skulle hon bilda ett eget parti.

– Åh det skulle bli jättekonstiga möten där alla pratade i mun på varandra och sa dumma saker som »Men varför måste alla sitta här på sina stolar, kan inte alla sitta på scen i stället«, fnissar hon.

Sedan är det dags att dra hem där hennes backdrop väntar, alltså kulissen som ska vara bakom henne på scen. Den har hon ägnat det senaste dygnet åt och den upptar inte bara stora delar av vardagsrummet utan det mesta av hennes tankar.