»Jag kunde lätt ha blivit en Pettsongubbe«

Han talar lågmält, på sin lite långsamma halländska, han hör lite illa och är ödmjuk, på gränsen till ursäktande. Sven Nordqvist är väldigt mycket Pettson. Han konstaterar det själv och jag håller med. Vi ses i en väldigt opettsonsk miljö, på ett av alla dessa ställen med oändliga kaffe-valmöjligheter. Det är i Stockholm, på Söder, där han och hans fru bor efter en sexton år lång utflykt på landet, år då hon längtade tillbaka till stan åtminstone halva tiden.

När nu Pettson gör comeback efter elva år, i nya »Findus flyttar ut« är det efter mycket tvivel och ett långsamt sökande efter arbetslust. Tvivel på om det han, Sven Nordqvist, gör verkligen är bra, på om någon egentligen är intresserad.

– Sannolikheten att jag skulle göra en bok till om Pettson var faktiskt noll. Jag hade bestämt mig för att inte göra fler. Men jag ville göra en bok. Det är ändå kul att hålla på med det. Jag kom inte på någon annan idé än det här gamla teatermanuset som jag skrev på den tiden när jag höll på som mest med Pettsonböckerna. Det är ju i samma stil och var ju nästan klar, säger Sven Nordqvist.

Men det han verkligen vill är att komma på något nytt, en ny bok om gubben och katten kändes lite som ett steg bakåt. Han beskriver det som att det är lite för enkelt. Bilderna kommer så lätt för honom, kanske för lätt.

– Det här var ett sätt att skjuta upp det jag egentligen vill göra. Som jag gjort så många gånger förr. När jag inte kommer på en ny idé, då blir det en ny bok om Pettson i stället och det är de böckerna som har lyckats.

Ja, böckerna har lyckats, för att inte tala om julkalendern i tv och de animerade filmerna. Ändå vet han inte vad det beror på, varför den så otidsenliga miljön och den gammaldags farbrorn och hans påstridige följeslagare får föräldrar och barn i många länder även utanför Sverige och Skandinavien att längta efter fler historier om Pettson och Findus.

– Kanske är det för att han har det rätt bra Findus hos den där snälle gubben. Findus kan göra lite som han vill. Han har tryggheten där i den lilla världen. Det är viktigt med trygghet för barn. En del föraktar det där med trygghet och idyller och så, men det gör inte jag, inte när det gäller små barn.

Fram till han var tolv år drömde han om att bli bonde. Fortfarande är det på landet han känner sig som mest hemma. Med röda stugor och naturen.

– Jag skulle kunna tänka mig att bo så och va en sån där Pettsongubbe. Jag kunde lätt ha blivit det, för det är en stor del av mig, säger Sven Nordqvist som i stället började teckna mer och mer målmedvetet i de tidiga tonåren. Han tog två brevkurser, två teckningskurser som kom att betyda mycket, de var hans utbildningar när han inte kom in  på de konstskolor han sökte till.

Så han blev arkitekt men tröttnade efter något år och började i stället jobba som frilansande tecknare som gjorde reklamteckningar, bokomslag och noveller i veckotidningar.  Barnböcker hade Sven Nordqvist inte ens funderat på men så ställde han upp i en bilderbokstävling ordnad av bokförlaget Opal. Han vann med »Agaton Öman och alfabetet« och »sedan har det rullat på«. Med Findus, med teckningarna till Mamma Mu-böckerna och mycket annat.

Men så är det ju det där med tvivlet. Han poängterar att han är ganska dålig på att skriva, liksom ingen ordmänniska.

– Det är bara vid intervjuer som jag sitter och babblar, annars är jag väldigt tyst. Och många författare skriver varje dag och tycker om att göra det, nästan måste göra det. Men det kan jag lätt låta bli. I början var det lättare, då var allt nytt och jag blev rätt bra snabbt. Sen blir man mer kritisk och ser att det där första inte var särskilt bra egentligen. Det där hänger med hela livet. Det kan alltid bli lite bättre, menar Sven Nordqvist.

Trots tvivlet är han medveten om att många tycker om hans bilder och hans böcker. Nu handlar det om att komma förbi idéstadiet för idéerna finns där. När han väl sätter sig och börjar skissa, då blir det roligt igen. Som när han gjorde bilderna till »Var är min syster?« som gav honom Augustpriset 2007.

– Då började jag med bilderna och det var kanske därför det blev så roligt och fantasifullt. Nu skulle jag vilja ha den känslan och kanske blanda upp handlingen i berättelsen med serier, seriebilder. Det har jag aldrig sett någon göra, inte på det sättet som jag vill. Sen kan det ju hända att det trillar på en ny idé om Findus. Ibland kan det vara skönt att jobba på rutin, säger Sven Nordqvist.

Men när han snickrar på landet, då går allt lätt. Han tycker att när man »bygger hus och sånt där«, då ser man när det blir bra. Om det ser snyggt ut, då är det bra.

– Hantverk kan man öva upp. Men när det handlar om konst, då vet man aldrig riktigt om det är bra eller dåligt. Jag tycker mycket om att tänka ut mekaniska grejer, som Pettson. Och visst, jag är lite lik Kråkan i Mamma Mu också. Jag vill gärna krångla till det för att få använda alla verktyg.

Kaffe och kaka på Wayne’s

Bjuden på fika: Sven Nordqvist.

Aktuell: Med nya boken »Findus flyttar ut«.

Åt och drack: En stor »modern« kaka och kaffe med mjölk.

Bjöd på fika: Martin Röshammar som drack en dubbel espresso.

Var: På Wayne’s Coffee på Götgatan i Stockholm.

Fotograferade: Angelica Zander.