»Jag mår dåligt när folk säger att jag är modig«

I hela sitt liv har Andrea Edwards fått höra att hon är en sån som tar mycket plats. Men nu har hon insett att det är för att hon jämförts med andra kvinnor. Tempot när hon pratar, hon som har en kanin som heter Zlatan, är högt, meningarna är långa, utvikningarna många.

Efter att ha framfört Valerie Solanas monolog »Scum-manifestet« 200 gånger trivs Andrea Edwards med att nu vara en i gänget, en i ensemblen, som spelar tysken Marius von Meyenburgs »Perplex«. Hon är glad som ett barn varje gång hon går och repar. Och det för en pjäs hon beskriver som »fullständigt koko«. Hon skrattade så hon skrek första gången hon läste manus. Samtidigt blev hon också irriterad.

– Det finns absolut inget budskap. Jag brukar ha svårt för det. Jag har inget emot pekpinneteater. Men så var det något som var så fruktansvärt kaotiskt och anarkistiskt med den, något lockande. Dramaturgen Lucia Cajchanova, tillika regissören Henrik Dahls flickvän, ringde till Mayenburg och frågade:

»Vad är nyckeln, vad är det vi inte har förstått?«. Han sa bara: »Nej, det finns ingenting att förstå. Jag skrev en pjäs till mina fyra favoritskådespelare för att jag ville ha roligt.«. Det var väldigt skönt att höra, så nu bara rockar vi på.

Det var på Turteatern i söderförorten Kärrtorp som Andrea Edwards satte upp »Scum-manifestet« från början, hösten 2011. Hon fick fina recensioner, men föreställningen där män i publiken sitter för sig och kvinnorna för sig, fick näthatet att blossa upp och mordhoten att komma.

När jag träffade henne för ett år sedan förklarade hon att Valerie Solanas text inte är »pk eller förklarande, hon bara kör på. Solanas kastar sig mellan djupa, bra insikter och analyser och barnsligt hämndbegär, kärlekslängtan och eufori.«

Det riktigt provokativa är helt enkelt att man inte får grepp om »Scum-manifestet« och det skapar osäkerhet.

Som Andrea Edwards ser saken är nyckeln i »Scum-manifestet« att det enda som är fel är att skada andra och att meningen med livet är kärlek. Hon menar att monologen har påverkat mångas liv. Positivt. Men samtidigt är hon dyster över att feminism har blivit ett så laddat ord och att debatten aldrig har börjat handla om det den borde handla om, om hur vårt samhälles strukturer ser ut och hur de påverkar oss.

– Det är vad vi gör i föreställningen, vänder på steken med strukturerna. Och varför är det så upprörande? Den där diskussionen om att vi förespråkar att vi ska döda män, den är så dum att den går jag inte ens in på. Då skulle jag inte kunna spela Hitler i en pjäs heller.

Två år med »Scum-manifestet« har gjort Andrea Edwards väldigt orädd, hon har blivit en fighter. Som en kvinna sa till henne i Finland i somras, i samband med att en knivman tagit sig in på föreställningen: »Missförstå mig inte, Andrea, jag vill verkligen inte att du ska dö. Men om du skulle göra det har du ju dött för en god sak.«

– Så vill jag hellre bli sedd. Jag mår ganska dåligt när jag får fina mejl från både kvinnor och män om hur modig jag är. Då känner jag mig ensam. Jag har inget behov av att bli en hjälte.

– Men nu vet jag att konst faktiskt kan förändra. Sen är det tråkigt om jag bara blir förknippad med »Scum-manifestet« och att man glömmer bort att jag är en skådespelare som kan göra alla möjliga saker.

Hon har en mycket större förståelse för män nu, än före tiden med »Scum-manifestet«.

– Ja, jag känner en större kärlek och en större ömhet. Jag ser strukturerna och att ni är lika mycket offer som jag är.

Andrea Edwards sorg är att hon inte hade de rätta benen för att bli balettdansös. Men hon började som barnstatist som sjuåring, i »Jösses flickor« på Göteborgs stadsteater 1975. Men det tidiga genombrottet kom inte så hon tog en paus. I tio år. Då jobbade hon som kock och kärleken till matlagning finns kvar.

– Jag har faktiskt varit med i »Halv åtta hos mig« på TV4 nyligen. Jag vann. Som privatperson. Det är så jäkla pinsamt, men jag ville det.

Hon hann också med några år då hon var servitris, kaféägare, auktionsutropare  och drev sin egen biltvättarfirma. 29 år gammal kom hon ändå in på scenskolan.

– Redan när jag kom in fattade jag att jag skulle vara medelålders redan som nyutexaminerad. Det var tråkigt, men det har också skapat ett lugn och en ödmjukhet, jag kan inte bli det där unga stjärnskottet.

Rastlös, det är så hon känns, Andrea Edwards. Även om hon understryker sitt lugn. Med ett brett leende konstaterar hon att när världen blivit jämlik mellan kvinnor och män, då väntar nästa projekt, åldersfascismen.

– Jag vet inte i vilken form, men det är jag upprörd över. Hur vi behandlar våra gamla och hur vi ser på ålderdom. Att bli gammal är att bli rikare och det borde vara betraktat så.

Fakta | Mozzarella på Matbaren

Bjuden på lunch: Andrea Edwards.

Aktuell med: »Perplex« av Marius von Mayenburg, på Teater Tribunalen i Stockholm. Spelar också polischef i fortsättningen på SvT:s serie »Den fördömde«, med Rolf Lassgård. Vid årsskiftet återupptas även »Scum-manifestet« på teater Giljotin.

Åt och drack: Ljummen buffelmozzarella med tomater. Plus rödbetor och jordärtsskocka, tryffel och vattenkrasse. Mineralvatten och apelsinjuice.

Stod för notan: Martin Röshammar

Var: Matbaren, Grand Hôtel i Stockholm.