»Jag möter bara vita människor i innerstaden«

Skjortan är oklanderligt vit innanför den lediga fritidsjackan. På bordet ligger en dosa Ettan prydligt placerad. Eirik Stubø bestämmer sig tveklöst för Tom kha gai, men att det var en thailändsk kycklingsoppa visste ingen av oss vid beställningen. En lika stor blind date lär det ha varit för publiken i Stavanger, Norges tredje största stad, när Eirik Stubø under sin tid som teaterchef på Rogaland Teater i mitten av nittiotalet introducerade franska dramatiker.

– När jag började hade många aldrig sett en pjäs som var skriven i Frankrike frånsett Molière, men det blev lite av en succé.

Lika mycket som Eirik Stubø är frankofil, lika nära står han svenska dramatiker. Något höganäskrus om halsen bär han visserligen inte när han punktligt äntrar matsalen efter en just avslutad semester i gamla hemstaden Narvik, men precis ovanför oss ligger Röda Rummet, August Strindbergs stamställe. Där har Eirik Stubø ännu inte varit, trots att hans kärlek till Strindberg en gång kom att riskera hans goda renommé i hemlandet Norge.

– I min första intervju som ny chef för Nationaltheatret i Oslo sa jag för att provocera – jag var yngre den gången – att jag tyckte att Strindberg var en långt bättre dramatiker än Ibsen. Det tyckte de inte om i Norge!

Han drömmer om att sätta upp »Ett drömspel«, men först blir det »Och ge oss skuggorna« med premiär 21 augusti, Lars Noréns metapjäs från 1991 om Eugene O’Neills självbiografiska »Lång dags färd mot natt«.

– Det är inte helt lätt att ta över någon annans produktion, säger han diplomatiskt om att axla en halvfärdig uppsättning och ensemble efter att Vibeke Bjelke tvingades hoppa av som regissör på grund av sjukdom.

Strindberg och Norén. Under lunchen vill jag ändå fokusera samtalet på ett mer komplicerat uppdrag: att som teaterchef försöka introducera en större mångfald i jugendhuset vid Nybroviken. För hur får man den trogna stampublik som sedan ett drygt sekel främst är närd av en nordisk, anglosaxisk och tysk teaterestetik att gilla annat? I varje fall står det i 2015 års regleringsbrev för Dramaten att den ska arbeta utifrån ett mångfaldsperspektiv, vilket kan tolkas som att fler röster i samhället ska synas och höras på teatern.

Eirik Stubø verkar inte tycka att det är svårare än att få publiken i Stavanger att gilla franskt. På samma sätt ser han nödvändigheten i att få in en större dynamik sett till etnicitet, men tror inte på politiska pekpinnar.

– Om det finns en mångfald i de röster du släpper in som chef uppstår det helt organiskt en polyfon teater.

Att skapa förebilder på scenen som kan fungera som inspiration för andra med teaterdrömmar är också något han tycker är viktigt för att Dramaten ska kunna möta samhällsutvecklingen.

– I januari har vi premiär på »Hamlet« med Hamadi Khemiri och Nina Zanjani i huvudrollerna. Det tror jag är mycket viktigare än något annat, att just de står på stora scenen och gör den här pjäsen.

Precis innan har vi, apropå ett nyligen avlagt Gotlandsbesök, talat om kulturkluster. Jag påpekar att Gotland är ett genuint svenskt sådant, det vill säga en plats där likasinnade gärna samlas och bekräftar sin självbild. Stubø ser uppriktigt förvånad ut.

– Säger du det. Är det alltså så?

Något liknande fenomen tycker han sig inte se i Oslo, utan menar att det är väldigt svenskt och utropar upprört:

– Jag har jobbat i många städer i Europa. Det som slår mig här i Stockholm är att staden framstår som ovanligt segregerad, jag möter bara vita människor när jag går runt i innerstaden. Jag undrar om det råder någon slags dubbelmoral här i Sverige, trots att det pratas mycket om integration. I Oslo bor det tusentals pakistanier i cent-rala stan. Där ser man burkor och turbaner överallt.

Eirik Stubø tror på att motverka lokala kulturkluster genom att implementera kompetens via ett ledarskap som inte bara dras till det igenkännbara, den svårartade narcissism som kulturen ofta lider av.

– Det är viktigt att hitta det som är väldigt annorlunda än det jag själv brukar tycka om. Exempelvis gillar jag samurajfilmer, men skulle aldrig göra en själv utan tycker bara om att titta på det. På samma sätt kan jag tycka om att se en bra fars.

Vid midsommar fyllde han 50, något som gick ganska obemärkt förbi:

– Jag gjorde en intervju och flyttade kartonger, vi har precis flyttat till Kungsholmen.

Lider du av dödsångest?

– Nej, men jag minns när jag och Jon Fosse för många år sedan var i Bergen hos en poet som fyllde 50 varpå Jon plötsligt sa: »Vad är det de skrattar åt? Förstår de inte att det är över?«

– Men jag får varken ångest eller blir deprimerad. Däremot känns det kvalitativt som att det är en ny fas nu. Jag har annars alltid varit yngst. Barnet, blev jag kallad när jag började på Nationalteatern i Oslo. Nu är jag plötsligt i helt rätt ålder!

FAKTA | Lunch på Berns asiatiska

Bjuden på lunch: Eirik Stubø, ny teaterchef på Dramaten i Stockholm.

Aktuell: Med premiären av Lars Noréns »Och ge oss skuggorna« (22 augusti).

Åt och drack: Tom kha gai och en lättöl. Därtill en slät kopp bryggkaffe.

Bjöd på maten: Ylva Lagercrantz Spindler som åt sushi samt drack caffe latte.

Fotograferade: Bezav Mahmod som varken åt eller drack någonting.