»Jag sa: jo pappa, det är porr«

Lina Neidestam skär skinnet av laxen och ursäktar sig en smula. Förklarar att hon egentligen inte borde äta sådant här, men att hon är »Stockholmsvegetarian«. Då är fisk okej.

Tjejen tvärs över kafébordet beter sig som vem som helst. Det tar emot att erkänna. När man läser den tecknade porrboken »Maran«, smockfull av grafiska sexskildringar, kroppsvätskor och en vild, bokstavligt talat otämjd natur, får man nämligen en viss uppfattning om dess upphovsman. Inte minst om man redan är bekant med Zelda, Lina Neidestams andra seriehjälte – en uppkäftig åttiotalist som slåss mot de »patriarkala väderkvarnarna«, understödd av ekande ihålig idealism.

Men i stället för en liderlig revolutionär får vi alltså träffa en kolugn, 27-årig Södertäljebo i exil, iklädd mormors gamla stickade tröja och på tillfällig flykt från källarateljén i närheten.

Nu är »Maran« förstås inte porr i sedvanlig mening. Lina Neidestam kallar sitt verk – som har tagit fyra år att sammanställa – för »gladporrbuskis« med en feministisk touch.

– Jag har tagit något politiskt och svårt och förpackat det som något väldigt glättigt och underhållande. Det finns ju ett feministiskt budskap i det här. Porr kräver förstås sin objektifiering, men traditionell porr har en väldigt manlig blick på vad som är sexigt. Män är anonyma, kvinnor är runkobjekt. Jag har valt att utmana genom bildspråket och visa upp åtråvärda män, säger hon.

»Maran« är en minst sagt mustig historia om Nora, Stockholmstjejen som hyr en fäbodvall för att skriva den där generationsromanen, men snart drabbas av skrivkramp, lappsjuka och kåtslag på samma gång. Hon sjunker allt djupare in i »Mörkmyrens« förtrollade skogslandskap, en värld befolkad av näcken, huldran och andra mer eller mindre bortglömda folktroväsen. Där allt kan skifta form och inget är vad det ser ut att vara. Till viss del är boken självbiografisk:

– Sexscenerna är inte självupplevda, haha. Men jag känner igen ångesten i att stånga sig blodig för att göra något »fint«, samtidigt som det krockar med vad man faktiskt kan och vill göra. Det är kanske roligare att hitta på fula snuskhistorier än att skriva en generationsroman.

Den skandinaviska folktron kom Lina Neidestam i kontakt med när hon läste etnologi med folkloreinriktning på Stockholms universitet. En riktig hippiekurs, säger hon själv:

– Det var väldigt inspirerande att studera det muntliga berättararvet, hur historier har ändrats för att passa in i samtidens ideal och moral. Jag ville se vad som händer när man slänger in konstiga idéer om genus i de här sagorna. Samtidigt har jag varit medveten om att alla kommer fokusera på porren. Jag är inte bitter för det.

»Maran« är andra delen i Kolik Förlags bokserie Femisex. Den första, Liv Strömquists och Jan Bieleckis »Drift«, gavs ut 2007. Sedan dess har marknaden för serieromaner vuxit rejält. »Fulkulturella« vuxenserier får översvallande recensioner på kultursidorna och de svenska serieskolorna – Lina Neidestam läste själv vid Serieskolan i Malmö under mitten av nollnolltalet – levererar nya talanger på löpande band. Lina Neidestam har blivit alltmer etablerad. Ändå beskriver hon sig själv som en medelmåtta:

– Det finns ingen i min familj som jobbar med kultur eller skriver böcker. Jag växte upp i Södertälje liksom, där jobbar man på Scania eller Astra. Jag har länge haft en känsla av att jag egentligen inte får jobba med det här, att jag inte kommer vara nöjd förrän jag har ett »riktigt« jobb och råd att köpa hus. Det är ju ingen som ber mig att rita. Jag har skapat den här tillvaron helt själv och jag måste bita mig fast som en jävla terrier för att vara kvar i den.

Samtidigt går det bra nu. Medierna står på kö för att prata porr, och illustrationsjobben, som Lina Neidestam drygar ut dagskassan med, trillar in. »Allt är så himla kul nuförtiden. Jaba *tatuerar in carpe diem i svanken*«, skrev hon på sin blogg för några veckor sedan.

– Jag tycker inte det finns något tråkigt med det här yrket. Jag menar, jag har jobbat i korvkiosken på Ica Maxi i Södertälje. Det är ett tråkigt jobb. Samtidigt är det inte lukrativt att skriva en sådan här bok. Jag har valt att ha mina hundår nu, när jag fortfarande tycker det är helt okej att vara fattig, säger hon.

Nästa vår släpper Lina Neidestam boken »Zelda 2, kampen fortsätter«. Därefter är planen att släppa en serieroman om uppväxten i segregationens Södertälje, kryddad med övernaturliga inslag. Men nu är allt fokus på »Maran«. Hetero- och homosexuellt sex, våldtäkts- och gruppsexscener väcker reaktioner. Lina Neidestam petar i bulgursalladen:

– Jag pratade med farmor i går. Hon trodde att hon hade sett det mesta, sa hon, men att det här tog priset. Vi är inte alls särskilt frispråkiga eller liberala i min släkt, så rollerna krockar lite. Jag minns att pappa frågade någon gång, förhoppningsfullt: »Det är väl bara lite så där erotiskt, det är väl inte porr?« »Jo pappa«, svarade jag, »det är porr.« Då dog hans blick. Men han har nog vant sig nu.