»Jag saknar rättegångarna«
I 39 år arbetade Bo Strömstedt på Expressen, 15 år som kulturredaktör (med Vilhelm Moberg och Astrid Lindgren, Evert Taube, Sven Deblanc, Lars Gustafsson och Bengt Anderberg på medarbetarlistan) och 14 år som chefredaktör, då tidningen - med sin blandning av högt och lågt, kluvenheten mellan Horan och Madonnan – nådde sin topp både i upplaga och kvalitet.
Strömstedt sitter, klädd i beige manchesterbyxor och nya vita Reebok joggingskor i sommarsolen, i trädgården till sin (anmärkningsvärt charmlösa) skärgårdsvilla i tegel och är naturligtvis förberedd på just den frågan.
– Jag saknar rättegångarna. En rättegång i tryckfrihetsfrågor ger möjligheter att berätta om tryckfrihetens princip och praktik. Den för talan på allas vägnar, inte bara den egna. Den befäster och vidgar tryckfriheten.
Strömstedts sista rond på Expressen var att mot Justiekanslern vinna det stora målet kring idrottsföreningars vadhållning och läggmatcher.
En debatt om tryck- och framför allt meddelarfriheten ligger nu i tiden. Många tror att meddelarfriheten är hotad. Men Strömstedt kommenterar detta bara i princip:
– Insikten är stor. Det finns människor som vill komma åt den. Men jag upplever att i Sverige finns en livlig anslutning till tryckfrihet. Skulle det pågå ett politiskt arbete i annan riktning, då är det dags att samla skarorna. Då skulle jag skriva.
Men, mycket av debatten om yttrandefrihet handlar om ängslighet och självcensur. Debatten om Lars Vilks och hans rondellhund, vad säger den om Sverige och tidsandan?
– Uppståndelse är sällan till nackdel. Den tvingar fram ståndpunkter och värderingar. Det är av godo och leder ofta till vidgad yttrandefrihet.
Skulle du ha publicerat de danska Muhammedteckningarna?
– Det är inte en lätt fråga. Jag är anhängare av tryckfriheten Men problemet skulle varit att teckningarna var en gimmick. Meningslösa. Jag är inte säker på hur jag skulle ha gjort. Kanske skulle jag valt bland dem. Jag skulle ha försvarat dem. Men jag skulle frågat mig: Är deras specifika vikt tillräckligt hög? Om det hade gällt Salman Rushdies ’Satansverserna’, är jag nästan bombsäker på att jag skulle trycka. Jag är uppvuxen i frikyrkorörelsen med dess bud om att icke driva med det heliga. Inför argumentet skulle jag ändå ha ställt mig på publicerandets sida.
Strömstedt är, efter 19 år som pensionär och flitig föredragshållare, till utseendet sig lik, fast kinderna sjunkit in en smula. Och han är ivrig att debattera medierna.
– Det jag saknar i nyhetsjournalistiken är närvaron. Närvaron i skeendet. Det gäller alla tidningarna. Det är inte bara närvaron ute i världen som upphört. Det är också närvaron i Kalmar och Borås. Och var finns i dag en riktig stockholmsreporter?
Paus
– Vet du vem som var en riktig bra stockholmsreporter? Kanske den bäste. Carl Michael Bellman. I epistel 53 skriver han om Tanto, där Margareta och jag också bor, när vi är inne i stan.
Här följer ett stycke litteraturhistoria i den strömstedtska trädgården. Strömstedt deklamerar kriminaljournalistik, angående, som Bellman beskriver det i epistelns titel, »slagsmålet nedanför Danto-Bommen
hos T. en höstnatt«:
Hugg'en i Skallen, vrid opp Truten,
Kasta Balja och Gehäng,
Bryt af hans Käpp, slit af Surtouten,
Flaskan för hans ögon sväng.
Han är den samma - - -
Som nyss anamma - - -
Slangen och Pannan i Ormsaltargränd,
Af sin hud och blånad känd.
»En kanonreporter!«, avslutar Strömstedt
Det faller sig naturligt, att då fråga vad Strömstedt tycker om sin gamla tidning, som tappat halva upplagan men nu visar tecken på stigande vitalitet.
Det blir bara beröm för Thomas Mattsson, den senaste chefredaktören efter vingliga år under i tur och ordning Erik Månsson, Olle Wästberg, Christina Jutterström, Staffan Thorsell, Joachim Berner och Otto Sjöberg.
– Mattsson är ett lyckat val. Han driver tryckfrihetsfrågor. Han har en medvetenhet om tidningens uppgift och han anknyter till Expressens traditioner.
Ringer Matsson dig ibland och ber om råd?
– Det har inte hänt.
Strömstedt kritiserades på sin tid för att han inte hade förberett efterträdarfrågan och därför skapade kaos. En efterträdarfråga på den viktigaste posten ligger i alla bolag i styrelsens händer men, gick spekulationerna i mediekretsar, Strömstedt såg gärna att ingen var vuxen att axla hans mantel. Nu avslöjar Strömstedt att han hade en favorit till chefredaktörsposten: sin redaktionschef Staffan Thorsell. »Jag hade rekommenderat honom.«
Strömstedt var känd för att ha goda relationer med tidningens ägare och han betecknar det som en favör att ha jobbet för Albert och Gerhard Bonnier.
– De läste det de ägde. De var passionerade för det tryckta ordet.
Strömstedt har fortsatt gott umgänge med ägarfamiljen men mest är det Gerhards änka, Peggy.
– Hon har en passion för den svenska dikten. Vi båda kan dikterna utantill och vi deklamerar dem för varandra.
Jag frågar Strömstedt vad han läser, när synen sviktar. Margareta interfolierar: »… men han hör som en falk«.
– Jag läser hellre Svenskan än Dagens Nyheter därför att den är tryckt i aningen större grad.
Böcker?
– Jag läser Hjalmar Gullbergs samlade verk - och än en gång brister Strömstedt ut i deklamation, Gullbergs i radion lästa dödsruna på vers över Karin Boye som 1941 försvunnit och tagit livet av sig:
Starka trupper ha enligt T.T.
nått Thermopyle, Greklands lås
Fyrtioåriga Karin Boye
efterlyses från Alingsås.
Mycket mörk och med stora ögon;
klädd i resdräkt, när hon försvann.
Strömstedt säger, att han har en vag plan på att skriva en bok om Gullberg. Intervjun fortsätter inom sfären litteratur och jag noterar, att Jan Guillou flera gånger i sina memoarer omnämner Strömstedt - och aldrig med gillande.
– Jag är mycket glad över att jag fått skäll på nästan varje sida. Men jag har en fråga som jag ställer mig: Varför denna eviga träta? Han borde vara glad över att man diskuterar vad han sagt och gjort.
Sovjetmystik har tangerat Strömstedt tidigare i hans karriär. Alexander Solsjenitsyn tilldelades 1970 Nobelpriset i litteratur. Men svenska UD och ambassaden i Moskva visade sådan flathet mot Sovjetregimen att diplom och prispengar i bokstavlig bemärkelse inte överbragtes till dissidenten och författaren.
Vilhelm Moberg var uppbragt över detta och när han till Strömstedt dedicerade en bok skrev han: »Från vännen Vilhelm Moberg som hoppas bli Expressens hemlige i Sovjetunionen. Men tyst, tyst.«
Nyhetsflödet under första halvåret i år dominerats av Kronprinsessan Victorias bröllop, är du monarkist?
– När Carl Gustaf blev kung skrev jag en ledare. Jag skrev att jag hoppades att han skulle bli den siste kungen i Sverige. Jag fick 3000 brev med innehållet: Ta inte ifrån oss detta. Jag är republikan. Men jag kan se att Victoria blir en lysande representant för monarkin.
I sin syn på frikyrkan är Strömstedt inte lika överseende som i synen på monarkin.
– Jag är uppvuxen i frikyrklig miljö. Det fanns opposition i pingströrelsen. Lewi Petrus kommenderade då ’Ändra åsikt eller håll käft.’ Under sådana villkor kunde jag inte leva. Jag lämnade. Jag var cirka 20 år.
Även hans blivande hustru hade frikyrklig bakgrund, och det bidrog till att de träffades.
– Jag studerade i Lund. Jag bodde på det frikyrkliga studenthemmet Miklagård som var fyllt av studenter som var inställda på att revoltera. Det var söndagen den 10 september och klockan var 10.30. Jag gick ut mot hörnet av Stålbrogatan och Grönegatan. Där stod en ung kvinna och väntade på en kamrat. Det var Margareta. Hon hade hamnat på studentrummet av en händelse; hennes bror skulle haft rummet men han hade skadats i en motorcykelolycka. Rummet var betalt. Margareta fick ta det istället.
– Genom ett Guds ingripande var Margareta där. Vi började tala med varandra. Hennes vän kom inte. Vi skulle gå i var sin riktning – till var sin kyrka. Hon till Missionskyrkan, jag till Pingstkyrkan. Ingen av oss gick dit vi skulle. I stället gick vi mot Lundagård . Jag kände: Det har redan börjat … Någon av oss sa: Vi liftar någonstans. Det blev Kristianstad. Vi hade nästan inga pengar. En påse Non Stop blev vår enda förplägnad. Vi liftade tillbaka till studenthemmet.
Paus.
– Båda kände vi: Det är avgjort. Vi gifte oss 1953.
