»Jag skulle dö ute i förorten«

När Kristina Ohlsson var liten var hon så virrig att hennes mamma kallade henne för »Professorn«. Skickades hon ner till källaren för att hämta potatis hade hon glömt sitt ärende långt innan hon kommit ner.

Så var hon också ett barn som tidigt drömde om att jobba som volontär i en amerikansk valkampanj, ett barn som fascinerades av amerikansk politik.

Det var då, i Kristianstad. Nu är nu, en solig försommardag i Vasastan i Stockholm och Kristina Ohlssons vår har inte blivit som hon tänkt sig. Förra året arbetade hon med »terrorfrågor« på den internationella säkerhetsorganisationen OSSE i Wien och väl tillbaka i lägenheten i Stockholm hade hon tänkt sig ett skrivande 2012. Men en lymfkörtelinfektion och tre veckor på sjukhus både försenade och förändrade skrivandet. Och när hon väl kommit i gång bromsas skrivandet upp gång på gång. Av sånt här. Intervjuer. Som ett resultat av att hennes fjärde kriminalroman »Paradis-offer« kom ut i mitten av april.

Inte trodde Kristina Ohlsson, född 1979, att det skulle gå så bra när hon först skrev och sedan skickade in manuset till »Askungar« för fyra år sedan. Debutboken har sålts i tjugo länder och precis som de efterföljande har de kombinerat bra recensioner med bra försäljningssiffror.

Just nu håller hon på att redigera den första halvan av nästa bok, »Davidsstjärnan«, som kommer nästa vår. På grund av sjukdomen »och allmän turbulens i livet« har hon inte varit så fokuserad som hon brukar vara under skrivandets gång. Det märks också i manuset som hon annars är nöjd med, inte minst tempot.

– Det är fortfarande intensivt men mer som ett godståg än ett X2000. Det är solitt tungt och svårt att stoppa. »Paradisoffer« var mer som en Concorde som bara klyver luften, säger hon.

Kristina Ohlsson har några skrivarkäpphästar. Som att författaren måste vara medveten om sitt berättartempo och att det ska vara roligt att skriva:

– Så jag biter mig fast vid det här: lust, lust, lust. Annars ser man i texten att det inte är bra.

Av sina böcker tycker hon bäst om »Ängla-vakter«. För att hon uppskattar atmosfären och undergångsstämningen som slås an från första sidan för att sedan hålla i sig i fem hundra sidor. I början av nästa år kommer hennes första barnbok, ett resultat av nyfikenhet och en vilja att testa något nytt.

– Jag är fortfarande besatt av barn- och ungdomslitteratur. Flera av mina häftigaste läsupplevelser hade jag som barn och tonåring. Jag ser det som en ära att skriva för den svårflirtade publiken. Kan man hitta nya läsare där vore det supercoolt, säger Kristina Ohlsson som inte tycker om att dra gränser mellan fin- och fulkultur.

En bok är en bok. Hon är dock inte särskilt intresserad av smala litteraturgenrer, hon vill underhålla och bjuda på en stunds verklighetsflykt, sagor för vuxna.

Redan i grundskolan drömde hon om att bli författare. Så blev det, kanske för att hon lever efter devisen att ingenting är omöjligt. Hon är också utbildad statsvetare som jobbat som säkerhetspolitisk analytiker på Rikspolisstyrelsen men har också arbetat på UD och på Försvarshögskolan. Hon har gått sin egen väg och kommer aldrig att lämna säkerhetspolitiken helt, den säkerhetspolitik hon beskriver som sitt syre, sin passion. Men framöver har hon förhoppningen att kunna varva skrivande med »exempelvis några månader i Afghanistan«.

– På heltid kan jag inte fortsätta i all evighet med att skriva det jag gör nu, det funkar inte, vare sig mentalt eller intellektuellt. Jag vill hitta ett sätt att skriva fackböcker, ett berättarsätt som är intressant för läsaren, om svåra frågor. Någonstans i gränslandet mellan fackböcker och reportageböcker, säger Kristina Ohlsson.

Nu längtar hon efter att jobba som volontär i den amerikanska valrörelsen och förhoppningsvis få ner sina intryck i en bok. Men eftersom hon ligger efter i sitt schema, är planerna än så länge aningens vaga och aningens hemliga.

Ett Kristina Ohlssonskt kännetecken är avsmaken för jante och oviljan att vara lagom. Det visar sig i hennes sätt att uttrycka sig, i hennes sätt att förklara att hon faktiskt vet mer än de flesta om amerikansk politik och att det hon gillar bäst med USA är att »det är så okej att vara en vinnare« och kommentarer som »all elitism är faktiskt inte ful«. Men hon poängterar att det sämsta med USA är att man å andra sidan får väldigt tydliga förlorare. På sätt och vis visar det sig också i att hon har fem syskon som absolut inte delar hennes intressen och i att dessa inte förstår att hon inte kan tänka sig att lämna Stockholms innerstad.

– De förstår inte heller när jag säger saker som att jag skulle bli kvar i stan även om jag fick barn. Jag skulle dö ute i förorten. Jag är mån om att det ska hända saker omkring mig. Jag måste inte vara en del av det som händer men jag måste ha en känsla av att det är puls, säger Kristina Ohlsson som lägger till att det just nu inte finns tid för barn.

– Barn är ingen rättighet. Har man ingen tid och ingen ambition att vara med dem då ska man inte skaffa barn. Det är ingen accessoar.