Intervju

»Jag slutade därför att jag blev avskedad«

Text: Staffan Heimerson

Publicerad 2013-02-07

Bild: Angelica Zander

Med en sliten hälsningsfras »Hej, hur mår du?«, öppnar jag intervjun med Åke Ortmark. Mannen, som i televisionens blöjålder skapade begreppet skjutjärnsjournalistik, svarar ortmarkskt:

– Oscar Wilde har sagt: En tråkmans är en person som på frågan ’how are you?’ kommer med ett utförligt svar om sitt hälsotillstånd.«

Ortmark är en veteranernas veteran – och ofrånkomligt nu 83 år gammal. Det är banalt – och sannolikt kränkande – att om äldre människor notera, att de är alerta och aktiva. Men ändå: Är det kul att vara så gammal och fortfarande vara på hugget?

– Livet måste levas som det vore oändligt och meningsfyllt. Det är, tror jag, Gunnar Ekelöf som sagt det. Jag vill vara med så länge jag kan läsa och skriva.

Han spelar tennis två gånger i veckan och trimmar hjärnan med att spela schack. Han är gift för tredje gången »och sista«.

Ortmark ger ut nu sina memoarer. Utan att få det att låta pretentiöst säger han att »de handlar om mera än mig – jag skriver den svenska televisionens historia«.

Hans egen karriär slutade med flera år av »O som i Ortmark« i Axess TV.

– Jag slutade därför att jag blev avskedad.

Hur började du?

– Ännu har jag inte bestämt mig för om detta är mitt slutliga yrkesval. Jag är föredragshållare. Jag skriver dramatik – jag har skrivit två pjäser. Jag tror på mig själv som dramatiker. Framgångarna har dock varit begränsade. En av pjäserna har spelats – en enda föreställning och för gratis publik.

Av de tre O:na – Åke Ortmark, Gustaf Olivecrona och Lars Orup som gjorde sig kända för sin skjutjärnsjournalistik – var Ortmark stundtals mest infam. Hans stil blev berömd. Det där att lägga hakan i handen och bränna av ett vargleende som annonserar att nu, nu har jag dig på gaffeln.

– Leendet har jag gratis. Men lägga hakan i handen? Gör jag det? Nej förresten, skriv så här: Jag har arbetat hela livet på att vara spontan.

Under de sista åren briljerade han med att inte ha ett enda manusblad framför sig i studion.

Men pluggar du in det? Eller har du det i huvudet?

– Både och. Det är en fördel att ha följt ekonomisk politik sedan femtiotalet. Jag kan problemen.

Han fortsätter att läsa på. Just nu ligger Assar Lindbecks »Lärdomar av finanskrisen« på nattduksbordet. Den delar plats med biografin över en av Ortmarks idoler, en amerikansk tv-legend, Walter Cronkite. Det är då Ortmark – som i förbigående – säger att han seglade med honom ibland.

På liknande vis kan Ortmark självironiskt – till skillnad från skrytsamt – tala om hur han, som utbildad civilekonom, en tid på åttiotalet var knuten till senatorn Ted Kennedys stab i Washington:

– Det gick inte särskilt väl. Jag vill att beslut ska fattas så nära marknaden som möjligt. Men Kennedys chefekonom var marxist. Han arbetade med planekonomi. Det gick inte ihop. Han degraderade mig från rådgivare till praktikant.

Ortmark behandlas oftast med respekt. I en intervju jämfördes han med Ingemar Hedenius. Denne var professor i praktisk filosofi och dominerade den intellektuella agendan på femtiotalet. Han hyllade det rationella.

Är du nöjd med jämförelsen?

– Varför skulle jag vara nöjd med den, undrar Ortmark och bekänner att Herbert Tingsten varit hans idol, därför att denne vågade vara skeptisk.

Du är uttalat rädd för fundamentalism?

– Ja, genom den begränsas yttrandefriheten. Det är någonting jag ångrar – att jag inte i tv visade upp Muhammedkarikatyrerna.

Du har, apropå religion, sagt att Olof Palme var en feg person.

– Ja, han vågade inte svara på frågan om han tror på Gud. Han slingrade sig med att hänvisa till socialdemokratins tradition.

Du uttalar dig hårt om samhällets stöttepelare – och i din bok »Ja-sägarna« är du elak mot tidigare Volvochefen Pehr G Gyllenhammar. Vem är i dag en bjässe i det svenska näringslivet ?

– Vad ska man imponeras av? Av kompetens? Eller att någon med karisma spelar ledare? Jag vet inte vad som är rollspel och om det är det som gör vissa framgångsrika. Jag skriver mycket om detta i min kommande bok.

Vi lämnar Operabaren och jag erbjuder Ortmark skjuts i min bil till Söder, dit han ska för alternativ läkekonst.

Betyder det, undrar jag mig, att den så positivt laddade mannen bär på en krämpa.

– Ja, svarar han med ett säkert leende, det är någon form av cancer.