»Jag sörjer att inte ha fått fler filmroller«

»Hon stack av som en puma i ett potatisland«, enligt journalisten Marianne Höök. 1963 skrev Gunnel Lindblom in sig i filmhistorien. I Bergmans »Tystnaden« skänkte hon tillsammans med Ingrid Thulin märkvärdigt liv åt två systrar med en ännu outredd sexuell relation. Trots att filmen i långa stunder är fri från dialog sprang nästan en och en halv miljon svenskar till biograferna. Sedan dess har den vuxit sig allt starkare i filmvärldens ädlaste panteon. Så sent som i somras prydde affischen med Lindbloms gåtfullt förföriska ansikte Londons gator och tunnelbanor som prospekt för en omfattande Bergmanserie på prestigefyllda kulturcentret Barbican.

Knappa halvseklet efter den stora »Tystnaden« gör samma Lindblom en sällsynt filmroll i »Män som hatar kvinnor«. DN:s recensent skriver att hon »briljerar som iskall svägerska«, trots att hennes repliker är lika lätträknade som begränsade. I typexemplet indigneras rollfiguren över en viss Mikael Blomqvist: »… du kommer hit med din lilla hora!«.

Det är en talande bild. Bland annat av vad det innebär att vara aktör i ett likriktat filmklimat.

– Det är en besvikelse, en slags sorg att inte ha fått fler filmroller. Tidigare var det min absoluta förvissning att kunna kombinera teater och film, och att dessa skulle berika varandra. Men jag kan inte göra polisfilmer. Och de unga begåvningar som finns gör inte ofta film om människor i min ålder, säger Gunnel Lindblom när vi möts efter repetitioner dagarna före hennes senaste succé på Dramaten.

Häromveckan var det urpremiär för Jon Fosses »Flicka i gul regnjacka«, som hon regisserar. »Jon Fosse väljer i sin pjäs att lyssna och vänta ut i stället för att ge några enkla svar eller lägga till rätta. Det är svårt att tänka sig att han hade kunnat hitta en mera lyhörd bundsförvant än Gunnel Lindblom i denna välspelade, tonsäkra och valörkänsliga föreställning«, skrev Upsala Nya Tidning.

– Han ser det komiska i den allvarliga situationen, men han gör aldrig narr av sina figurer, utan får oss att inse vår fumlighet i vardagen, säger Lindblom om den världsberömde norske dramatikern, som spelades på Dramaten för första gången 2002, då med Lindblom i en av rollerna.

»Flicka i gul regnjacka« mönstrar sex skådespelare i stillsamma omtagningar lika prosaiska som tidlösa. Små händelser, rörelser och utspel som reser för evigt stora frågor.

– Jag ser pjäsen som en protest mot alla explosioner, fyrverkerier och kulturella effekter. Fosse uppmanar mig att använda tystnaderna för att få publiken att känna efter. Att nå fram bortom allt brus och oväsen.

Det är några dagar efter den omtalade Bergmanauktionen på Bukowskis på andra sidan Nybroplan. Lindblom undrar, tydlig i sin motvilja, om jag bevittnade »cirkusen«.

I början av 50-talet tog hennes skådespelarkarriär ordentlig fart på Malmö stadsteater, dit hon rekryterats av Bergman. Ett par decennier senare, på Dramaten, började hon som regiassistent åt Bergman, som längre fram producerade hennes första långfilmer.

– Jag var lat som yngre och tyckte mer om att lyssna än att prata. Det var nog när jag började med regi som jag tog tag i det där, att verbalisera mina tankar, känslor och intryck.

Om favoritdramatikerna återfinns i Tjechov och Ibsen så är kvinnoperspektivet i Lindbloms filmer mer utpräglat, med förlagor från författare som Ulla Isaksson, Margareta Garpe och Agneta Pleijel.

– Jag har sökt mig till en viss sorts berättelser. Jag har aldrig varit en kämpande feminist, men sett ett behov att berätta om kvinnor, ofta försummade, säger Lindblom.

Hon nämner lust och nyfikenhet som sina eviga drivkrafter; förstår inte hur det skulle kunna vara annorlunda.

– Teatern ska vara en plats för männi­skor att möta andra människor, människor som de aldrig möter i sitt vardagsliv, i ett socialt sammanhang som man inte har tillträde till.

Till skillnad från flera av sina kolleger, inte minst ur Bergmanklanen, har Lindblom ofta valt en lågmäld profil, på behörigt avstånd från rampljuset. En privat nimbus som tycks analog med flera av hennes minnesvärda Bergmanroller – utöver »Tystnaden«, stumma men betydelsebärande outsiders från »Det sjunde inseglet« och »Jungfrukällan«.

– Jag behåller nog mycket för mig själv. Men det är klart att det hos alla skådespelare måste finnas en önskan att bli sedd och lyssnad på.

Häromåret hade hon framgång i rollen som Marie Curie i P O Enquists »Blanche och Marie«. Efter nyår står hon på favoritdramatikern Kristina Lugns scen, Teater Brunnsgatan Fyra. Ändå känner hon en viss sårbarhet vid tanken på den dag hon inte längre kommer att få arbeta vid teatern.

– Det som är så fantastiskt spännande och roligt är när man får krypa in i en annan människa. Man står där med sin själ likaväl som med sin kropp. Sen kan man klä på sig olika kläder, leka och tro att man gestaltar helt andra människor. Till en hög procent är man alltid beroende av den personlighet man är och det man utstrålar.