»Jag tänker på Daniel flera gånger om dan«

Det är 2011. Manusförfattaren Malin Lagerlöf och filmregissören Daniel Lind Lagerlöf har tre barn, framgångsrika yrkesliv, lägenhet i Vasastan och gård på Gotland. Malin Lagerlöf skriver i dagboken: »2011 har varit ett fantastiskt år, kanske det bästa i mitt liv.«

Två dagar senare är Daniel Lind Lagerlöf försvunnen. Han befaras ha fallit från klipporna i vid Tjurpannans naturreservat i norra Bohuslän, och drunknat, när han letade miljöer till en film. Hans kropp hittas aldrig.

– Värst var upplevelsen av känslomässig stympning. Att vakna en lördagsmorgon, nedbruten av sorg med två barn som ville att allt skulle vara som vanligt och en liten bebis som bara vill amma. Jag hade mycket hjälp av familj och vänner, ändå visste jag tidigt att detta är mitt ansvar. Det var jäkligt tufft, säger Malin Lagerlöf.

Nu kommer »Dagbok från ditt försvinnande« (Wahlström & Widstrand), en stark skildring om de första två åren efter olyckan. Boken, som är Malin Lagerlöfs skönlitterära debut, är skriven som ett samtal med maken. Om sorgen över att bli lämnad ensam med tre barn, om vardagen som måste flyta på även när katastrofen drabbar – men det är också en lycklig historia om ett 25 år långt gemensamt liv.

Varför skrev du boken?

– Jag ville skriva om förändring, inte bara sorg. Förändring pågår hela tiden, i allas liv, i mitt fall blev det väldigt extremt. Jag har velat omvandla en hemsk upplevelse, skapa något annat av den.

Lyckades det?

– Jag tror det. Men det är inget som går över, som man blir klar med. Jag tänker på Daniel flera gånger om dan, men något har läkt ihop. Jag känner mig inte amputerad längre.

Vi sitter vid ett fönsterbord på Sven-Harrys Restaurang i Vasaparken. Malin Lagerlöf bor fortfarande i Vasastan med de tre barnen. »Vi har landat nu, såhär ser vår familj ut«, säger hon. Den äldsta börjar i gymnasiet till hösten. Den yngste har fyllt fem år. Ny man finns också, som särbo.

I boken skriver du bland annat om upplevelsen av att tidigare »varit en sån som människor avundas, och att plötsligt bli någon som ingen vill vara«. Skammen över att vara änka.

– Ja, det var en jättestark känsla. Bekanta, grannar eller föräldrar i skolan som undvek en. Inget konstigt egentligen, kanske skulle jag reagerat på liknande sätt, det handlar ju om rädsla naturligtvis. Men ett sånt beteende utlöser skam. Jag kände mig misslyckad, som paria.

Har barnen läst boken?

– Min äldsta dotter började läsa men sedan ville hon vänta lite. Jag har berättat för barnen vad den handlar om. De verkar coola med det. Boken kan verka självutlämnande, men jag har ju själv valt vad jag vill skriva om i boken.

Malin Lagerlöf, född 1968, växte upp på Lidingö med pappa som var civilingenjör och mamma som var hemma med de fem syskonen. Malin Lagerlöf och Daniel Lind Lagerlöf träffades i tonåren på Lidingös kommunala teaterskola och blev ett par. De debuterade som filmpartners med Guldbaggebelönade »Vägen ut« (1999), en komedi om några fångar som rymmer från fängelset när de får sätta upp en teaterpjäs. I relationsdramat »Hans och hennes« (2001) spelar Jonas Karlsson och Johanna Sällström ett barnlöst par på landet och thriller-serien »Bibliotekstjuven«, (SVT, 2011) blev det sista Daniel Lind Lagerlöf hann göra innan han försvann.

– Daniel och jag hade så olika bakgrund. Han hade en tanke om att erövra världen. Jag tyckte det räckte med att skaffa sig en utbildning och ett bra jobb.

Det blev två utbildningar. Först journalisthögskolan och därefter manusutbildningen på Stockholms dramatiska högskola. Malin Lagerlöf har skrivit ett tiotal teaterpjäser, ofta med dokumentär bakgrund. Bland annat »Fursten« – om mediemogulen Jan Stenbecks väg till makten (2012) och »Kvinnor över fyrtio – vad ska man med dem till?« (2015–2016), som vrider och vänder på  åsikter och fördomar om 40-plus kvinnor. (Båda på Uppsala stadsteater, i regi av Eva Dahlman.)

När hon är ledig rider hon på Gotland eller reser till Berlin. I vår blir det en inspelningsresa till Thailand; hon är huvudförfattare till TV4:s nya tv-serie Farang.

De senaste åren har hon också undervisat på StDH som manuslärare – ett led i att uppfinna sig själv på nytt, säger hon.

– Ibland glömmer jag bort hur vissa tänker när de ser mig. Nyligen var jag på en fest, glad och nykär, när en bekant kommer fram och såg beklagande på mig: »Jag har tänkt så mycket på dig. Hur mår du?« Just det, tänkte jag, jag är ju en sån där sorglig person.

Knappt två år efter olyckan, åkte du till Tjurpannan utanför Tanumshede och stod på en klippa, kanske just den din man föll ner ifrån. Hur kändes det?

– Det var inte så läskigt som jag trodde. Solen sken, det var alldeles stilla. Ett troll sprack i solen.