»Jag tog en omväg in i politiken«

Napalmen regnade över Saigon. Amerikanerna krigade mot kommunismen och televisionen visade lidande i direktsändning. Året var 1968. Lena Sommestad var 11 år gammal och hon var upprörd. Hon fattade pennan och skrev så att det rök. Det blev en artikel emot Nixon och kriget som senare publicerades i Kamratposten, hennes första politiska utspel.

När jag träffar Lena Sommestad på konditori Vetekatten i Stockholm har det gått 43 år. Pennan är fortfarande hennes vassaste verktyg. Nyligen efterträdde hon Nalin Pekgul som ordförande för socialdemokraternas kvinnoförbund.

– Jag tillhör en generation som radikaliserades av den tid vi växte upp i. Men vi såg också möjligheterna som kom med kunskap och reformer.

I familjen rådde ingen praktisk jämställdhet och på universitetet var de flesta studiekamrater de första i sin släkt att studera vidare. Men studierna gav möjligheten att resa över kultur- och klassgränser.

Lena Sommestad ingick senare i den första generationen kvinnoforskare på institutionen för ekonomisk historia vid Uppsala universitet och såg det som ett privilegium. Sedan 2001 är hon professor efter en lång akademisk karriär.

Socialdemokrat blev hon inte förrän hon var 35 år. Då var hon i USA på ett forskningsstipendium och såg finanskrisen drabba Sverige utifrån. Hon ville stoppa nedskärningarna i barnens skola hemma i i Uppsala och blev medlem i den lokala socialdemokratiska föreningen.

Fyra år senare ringde Carl Tham och ville ha med henne i riksdagens forskningsberedning.

– Innan dess hade jag alltid tänkt att det fanns andra som gjorde ett bättre jobb, men den här gången kände jag att jag faktiskt kunde och ville vara med och påverka.

Senare blev hon miljöexpert inom EU och generaldirektör för Institutet för Framtidsstudier. När Göran Persson sökte efter en välmeriterad kvinna till posten som miljöminister år 2002 ringde han därför Lena Sommestad. »Är du medlem i partiet«, var bland det första han frågade henne.

Medlem var hon, men hade då varit en relativt osynlig sådan i tio år. Många inom partiet ifrågasatte om hon hade tillräcklig erfarenhet av riksdagsarbete och av partiet i stort.

– Det är ju väldigt ovanligt att man går den väg jag har gått inom socialdemokratin. Jag tog nog en omväg, säger hon fundersamt.

Kanske kan man säga att hon valde den framkomliga vägen. Genom åren har hennes roll i socialdemokraterna förblivit fristående och främst i egenskap av forskare. I dag känner hon sig trygg med de erfarenheter hon har i ryggen.

– Ingen kan ta det ifrån mig, oavsett hur det går i ett val, säger hon.

Mellan 2007 och 2010 var hon vd för branschorganisationen Svensk Fjärr­värme men kände till slut att hon inte kunde vara socialdemokrat fullt ut i den rollen. För ett år sedan gav hon därför upp vd-posten för att kandidera till riksdagen. Det var då hon skrev en uppmärksammad debattartikel i DN och stöddes av facebookgruppen »Kom igen Lena«.

Det gjorde henne till ett mediefenomen på ett sätt hon aldrig var som miljöminister. Någon riksdagsplats blev det inte. Många unga och de till vänster i partiet fortsatte ändå kampanja för henne och lanserade henne som partiledarkandidat efter Mona Sahlins avgång. Men i verkligheten hade hon aldrig tillräckligt starkt stöd.

Men nu är hon alltså kvinnoförbundets ordförande. En sidoorganisation väljer någon som kom in i politiken från sidan, menar hon.

– Kvinnoförbund har ju funnits sedan 1880-talet, men jag känner att det har blivit modernt med sidoorganisationer. De skapar fler vägar in i politiken och det behövs.

Som ordförande för S-kvinnor får hon en plats i socialdemokraternas verkställande utskott och vill där lyfta en grundläggande ideologisk debatt inom partiet.

– Vi måste utmana det rådande ekonomiska tänkandet. Det handlar om att se välfärdspolitikens betydelse för den ekonomiska utvecklingen. Förstår vi inte det, då kommer kvinnors frihet och oberoende bli värst drabbade.

Lena Sommestad tycker att kvinnor som i dag väljer livet som hemmafru är ett hårt bakslag för utvecklingen. Ett annat bakslag är synen på medelklassen.

– Jag skulle vilja att vi såg på medelklassen som professionella i stället för konsumenter. Vi har ju inga pengar att erbjuda medelklassen, men vi kan bjuda in dem att bidra med sina kunskaper och erfarenheter till samhällsbygget.

Hon säger att hon inte bryr sig om vilken position hon har i samhället så länge hon får kämpa för det hon tror på. Om det finns någon återvändo till akademin är osäkert, men hon hoppas kunna överbrygga politik och forskning i större utsträckning framtiden.

– Det som gjorde socialdemokratin så stark förr om åren var ju de allianser man slöt med andra rörelser som ville vara med och förändra samhället.

Hon återkommer under samtalet till socialdemokraternas historia. När jag frågar om hon inte är mer av en nostalgiker än en visionär svarar hon rappt:

– Numera är man visionär om man är nostalgiker. Jag tror helt enkelt på det som fungerar, och då skiter jag i om det är idéer från 60- eller 70-talet.