»Jag trodde att jag kom till Beckomberga«
Stavros Louca ringer och säger att han är på väg. Under tiden tänker jag på hans trasiga lerkrukor.
För en tid sedan hade Rinkebyakademien fest på Söder i Stockholm, och Stavros Louca berättade då en saga för gästerna. Den om kvinnan som bar hem vatten i lerkrukor. En av krukorna var sprucken och vattnet rann ut längs vägens kant. Så småningom prunkade där de vackraste växter, för vattnet från den spruckna krukan hade gett blommorna kraft att växa. Och Stavros Louca sa: »I Rinkeby finns många spruckna krukor och allt fler vackra blommor.«
När han kommer till kaféet på Odengatan har han undervisat i fem timmar ute i Rinkeby. Nästa dag ska han åka till Mikaelskolan i Örebro, där han under hösten arbetar med en serie för SVT. Det är en ny version av succén »Klass 9A«, men den här gången ska han och ytterligare två pedagoger inte ta över undervisningen utan hjälpa lärarna med stöd och råd.
Dina egna elever i Rinkeby når toppresultat. Hur gör du?
– Jag vrider tillbaka tiden. Hur kände och tänkte jag när jag var lika gammal? Jag ville ha lärare som väckte min aptit och inspirerade mig. Som var varma, hade humor och spred glädje. Som hade auktoritet och satte gränser. Och jag hade sådana lärare.
Stavros växte upp på Cypern med en ensamstående mamma. När han var tolv år började han arbeta på en nattklubb i Famagusta, och försörjde på detta sätt den lilla familjen. När han kom hem satte han fötterna i kallt vatten för att hålla sig vaken, och gjorde sedan sina läxor. Han ville bli bäst i klassen och blev det. Hans mor sa: »Försök att vinna det onda med det goda.« Hon berättade historier ur Bibeln för honom, att man måste vara tålig för att komma någonstans och att det krävs vissa egenskaper för att nå sina mål.
Och vilka egenskaper har du som lärare?
– Jag är glad, kärleksfull och har tålamod, säger han, och väljer samma egenskaper som han nyss gav sina egna lärare.
Han säger att han tror på sina elever, att han inte ger upp och att han på så vis vinner elevernas förtroende. Men hans liv som lärare i Rinkeby började förfärligt.
– Jag trodde att jag hade hamnat på Beckomberga mentalsjukhus och ringde redan första dagen till Vasa Real, där jag också var erbjuden en tjänst, och sa att jag ville arbeta där i stället. Men min son Marcus sa: »Pappa, du har gått igenom två krig. Ska du vara rädd för 28 ungdomar i Rinkeby?«
Stavros Louca gjorde som sina gamla lärare på Cypern. Han gick in i klassen med auktoritet, som deras ledare, och gjorde en överenskommelse.
– Vi upprättade ett slags kontrakt. Jag sa att ingen skulle gå från mina händer utan minst VG i fysik, kemi och matte. Jag sa att de måste samarbeta med mig, och om jag misslyckades skulle jag sluta som lärare. »Vill ni jobba mot dessa mål?«, frågade jag. Och det ville de.
Han lyssnade på dem, såg dem, trodde på dem, berömde dem. Han offrade sin fritid, var tillsammans med dem i korridorer, på raster. Hans elever i Rinkeby nådde suveräna resultat. De senaste sju åren har 26 av hans 29 elever haft MVG på de nationella matteproven i årskurs 9.
Stavros Louca menar att många lärare är flummiga. »Som bilförare utan mål.« Han menar att skolan skulle bli bättre om lärarna tog sitt ansvar och fick förutsättningar att ta det. I dag tvingas de ägna allt mer tid åt sådant som inte är undervisning. Själv har han släppt sådant, säger han.
Stavros Louca var med och startade Rinkebyakademien för två år sedan, och i dag är detta projekt honom nästan lika kärt som hans tre barn. Genom akademien kan eleverna läsa skolämnen på gymnasienivå redan på högstadiet, få kontakt med mentorer i arbetslivet och lära sig knäcka de svenska koderna i vuxenlivet. Många av eleverna i Rinkeby har aldrig varit utanför sin förort.
I somras brände ungdomar ner Rinkebyakademien. Rektorn ringde på morgonen den 9 juni och berättade vad som hade hänt. Stavros stängde in sig hemma, samlade sig och tog sedan en taxi till skolan. Han ville visa balans och styrka när han kom dit, väcka hopp och uppmuntra de sorgsna eleverna.
Allt var förstört, presentationer, analyser, förslag, dokument, usb-minnen. Men Stavros säger att han har börjat från noll flera gånger i livet och att det inte fanns någon tvekan hos honom. Detta var början på något som skulle bli ännu bättre. Precis som den dag han flydde från kriget på Cypern 1974. Som inkallad riskerade han ett långt fängelsestraff om han återvände, och han byggde upp ett nytt liv i Sverige, träffade sin blivande fru på den förskola där han städade och skaffade sig en lärarutbildning.
Efter tretton år kunde han återvända till Cypern och för några år sedan också besöka Famagusta, som fortfarande är ockuperat av Turkiet.
– Det var som att födas på nytt. Famagusta är en spökstad, men havet kan ingen förändra. Jag simmade i många, många timmar, gick på varenda sten och klippa där jag hade lekt som barn.
Krig på Cypern, ungdomsupplopp i Rinkeby. Men Stavros Louca resignerar inte. Han bär med sig moderns ord: »Samhället är som det är, men bli inte bitter!«
Hur står det till med Rinkebyakademien i dag?
– Vi är i full gång med arbetet, men återuppbyggnaden är inte klar. Nu letar vi en innerstadsskola där vi ska arbeta på samma sätt som i Rinkeby. Även svenska barn behöver hjälp.
