»Jag tyckte olja var långsamt och kladdigt«

 Det är ingen tillfällighet att vi äter den här födelsedagslunchen på Erik Lallerstedts Gondolen. Fokus lunchillustratör Jane Bark, som fyller 80 år, gillar mat. Både att äta och att laga. Senast hon åt lunch med medlemmar av redaktionen på Fokus fick hon också välja restaurang, då blev det Mathias Dahlgrens bakficka. God smak, men med måtta. Och Erik Lallerstedt har hon en relation till, eftersom hon har illustrerat matsedlarna. En fisk med vingar.

Som liten flicka var Jane ofta sjuk, så mamma lade en bräda över sängkanterna som bord, och så satt hon och ritade för att sysselsätta sig. Det fortsatte hon med när hon var frisk. Tillsammans med bästisen i stockholmsförorten Ålsten producerade tidningar, pappersdockor och annat. En dag fick de syn på ett reklamblad för kläder, med vansinnigt fula teckningar. De gjorde en ny egen version och skickade in till firman som gjorde kläderna. Chefen blev intresserad och bjöd in 15-åringarna att visa sina alster, och där någonstans kanske Jane kände möjligheterna, trots att det inte blev något uppdrag den gången.

– Min kompis pappa följde med, han tyckte vi var för unga för att gå ensamma. Men det var nog inte hans fel att vi inte fick jobbet, säger Jane Bark.

Utöver ett år på klassisk flickpension i Schweiz – »jag fick ett oväntat arv, mamma tyckte detta var ett bra sätt att spendera pengarna, och jag måste säga att jag hade väldigt roligt« – då hon knappt rörde pennor och penslar, så har hon fortsatt teckna och måla. Vid hemkomsten började hon 18 år gammal på Konstfack.

– Vi som gick på Konstfack tyckte att det var finare och mer konstnärligt än Beckmans, medan de tyckte att de hade bättre verklighetsförankring, minns hon.

Ändå kom Beckmans med tiden att ligga nära Jane Barks arbete som mode- och reklamtecknare, och hon undervisade även där under ett par år.

När valde du material och stil, var det aldrig aktuellt med olja, lera eller annat?

– På Konstfack gjorde vi ju allt möjligt, men jag gillade aldrig olja, jag tyckte det var långsamt och kladdigt. Tecknandet passade mig bättre.

Det första jobbet var på en liten reklambyrå. Vid den här tiden, på 1950- och 1960-talen, fotograferades inte annonser utan ritades i studio. När Jane Bark senare kom till DN:s tecknarstudio, som kundföretagen lade ut uppdrag på, fick hon rita H&M-annonser. Hon bläddrade i amerikanska magasin för att lära sig. Senare började hon frilansa, och jobbade en del i makens firma som formgav förpackningar.

– Jag ritade fiskar på böcklingpastejtuben, bland annat. Det var bättre betalt än att rita mode. Tidningar har alltid betalat dåligt.

Men Damernas Värld och Femina bjöd trots allt på mer glamorösa uppdrag än böcklingpastej. Med Bonniers dåvarande tidskriftsdrottning Anita Christenson reste hon på 1960-talet till Paris för att bevaka modevisningarna. Först gick de på de stora visningarna, där de valde ut vilka kläder de skulle illustrera, sedan fick de special­visningar hos de utvalda modehusen.

– Jag minns när vi var på Chanel, hon satt i trappan och skärskådade mannekängerna när de visade plaggen. Hon såg ut exakt som på bild, med hatt och allt. Jag var livrädd att inte hinna rita alla detaljer men mannekängerna stod blixtstilla tills jag var klar.

Sedan gick de hem till hotellet, som ofta var litet och låg på bakgator, och Jane Bark ritade färdigt »på skrangliga hotellbord«. Femina var roligast att jobba för av de svenska modetidningarna.

– Där rådde mer flower power-känsla, de var lite friare, och där kunde jag teckna riktiga människor, de behövde inte vara så magra och bildsköna. I Damernas Värld skulle det alltid vara så tjusigt.

Jane Bark utvecklade en egen stil, som blev definierande för 1960- och 1970-talen. Östersunds-Posten beskriver henne som »en av Sveriges främsta illustratörer genom tiderna«. Amerikanska bloggare kallar henne en »70-talsikon«. Och Malena Rydell gör i tidningen City en liknelse med en »Jane Bark-skarp« teckning.

– Jag bröt mot det gamla romantiska idealet. Jag har alltid bara gjort sådant som jag kan står för. Jag har illustrerat noveller, men bra berättelser, aldrig sådana där typ »mannen, hustrun och älskarinnan«, säger hon och fnyser till.

 Jane Bark har träffat åtskilliga kända människor ur konstnärs- och designvärlden, och har många berättelser från sina uppdrag, fester och resor. Men hon är förtegen och menar att det inte finns så mycket att tala om. Mer än en antydning.

– Vi levde i andra tider, då man inte tyckte att trohet var så viktigt. Vi tyckte att man skulle ha frihet, man kunde gå ut med någon annan utan att det var så förskräckligt. Man var öppen mot varandra, men fick förstås vara försiktig så att man inte förstörde det man hade tillsammans.

Hon blir tyst en stund. Vi avslutar måltiden. Hon dricker ur vinglaset. Vitt vin. Aldrig mer än ett glas. Hon drar på sig kappan från Gunilla Pontén. Jane Bark är alltid mycket välklädd. Alltid matchande handskar och hatt eller basker. Strikt, välskuret men med en personlig skruv. Men hon har aldrig haft en tanke på att designa eller sy kläder själv.

– Nej, jag kan inte sy … Det verkar så besvärligt.