»Jag var lite kär i Bengt Westerberg«

»Gender, gender, gender«, suckar ministerkollegorna i EU och skakar lite på huvudet åt tokerierna. Som EU-minister, kvinna, feminist och dessutom gravid är Birgitta Ohlsson redan van vid att försvara både sig själv och sin politik, trots att hon bara varit minister i fyra månader. Saker som skulle vara helt omöjliga att säga i Sverige hoppar ofta ur EU-topparnas munnar, berättar hon. Ändå förvånas hon mer över uppståndelsen kring hennes utnämning här hemma i det jämställda Sverige.

Att hon som höggravid tackade ja till att bli minister, dessutom under ett valår, fick många tyckare att rasa. Hon borde vara hemma med sin bebis, inte jobba. Reaktionerna fascinerar uppenbarligen utländska medier, och Birgitta Ohlsson har tagit emot både tyska tidningar och New York Times som nyfiket undrat hur hennes val kunnat orsaka sånt rabalder i världens mest jämställda land.

Sveriges färskaste minister föddes 1975 i Linköping. Den liberala ådran är nedärvd på både mödernet och fädernet, bägge föräldrarna är aktiva kommunalpolitiker för folkpartiet. Uppväxten som ensambarn beskriver hon som trygg och präglad av både kristna och liberala värderingar. Som tioåring mötte hon den förre folkpartiledaren Bengt Westerberg. En stor upplevelse för en folkpartidotter.

– Det var oerhört stort. Jag var lite kär i [[Bengt Westerberg]]. Han var en idol för mig, säger [[Birgitta Ohlsson]].

Ändå dröjde det till efter gymnasiet innan hon gick med i liberala ungdomsförbundet. I Linköpings lokala LUF-gäng var hon nästan ensam tjej.

– I början lyftes jag fram av ett grabbgäng från Handelshögskolan, som stöttade och nominerade mig till uppdrag. I dag har jag högstadietjejer som står på barrikaderna för mig, kommenterar hon sin politiska karriär.

För de flesta är hon mest känd som en stridbar feminist, som tänjer på parti­linjen framför allt i jämställdhetsfrågor. Hon, som planerar att gå tillbaka till arbetet efter dotterns födelse i början av juli, tycker att föräldraförsäkringen ska vara helt individualiserad. Hälften till vardera förälder. Hävdar att staten måste gå före folkopinionen, precis som fallet har varit med tidigare jämställdhetsreformer som kvinnlig rösträtt, fri abort, och avskaffandet av sambeskattning.

Lite motvilligt erkänner hon att det ändå inte är helt enkelt att kombinera politisk frispråkighet med att sitta i partistyrelsen och dessutom vara minister. Det viktigaste för att lyckas inom politiken är trots allt att vara strategisk och att lära sig det politiska maktpusslet.

Den före detta ordföranden i republikanska föreningen är i egenskap av minister självklart inbjuden till det kungliga bröllopet. Hon ser dock inte alltför ledsen ut när hon berättar att hon med all säkerhet inte kan närvara, eftersom hon kommer att vara höggravid den 19 juni.

Men att det skulle vara tråkigt att vara minister vill hon inte hålla med om.

– Det är en utmaning, även om det också är fantastiskt roligt. Det jobbigaste är att kompromissa i frågor som jag verkligen brinner för, det kan göra riktigt ont i mig.

Även om hon anser att folkpartiet borde vara mer progressivt i miljö- och jämställdhetsfrågor så är hon mer tillfreds med partilinjen i dag än för tio år sedan. Folkpartiet girade och slirade under början av 2000-talet och bröt mot en liberal tradition med förslag om att språktesta invandrare och utspel om hårdare tag i kriminalpolitiken, anser Birgitta Ohlsson.

Hon kände sig inte bekväm med att många av utspelen utmanade den liberala tanken att inte göra skillnad på folk och folk.

Nyss hemkommen från Uganda berättar om vad hon sa till flickorna på den skola hon besökte. Allt är möjligt, var budskapet. Hon exemplifierade med sin egen familjehistoria. Hennes mormor föddes för 100 år sedan och gick tre terminer i skolan. Och nu är hennes dotter­dotter minister.

– Min släkt består av hårt arbetande småföretagare och bönder, och jag tycker att ambition och hårt arbete ska premieras. Jag är väldigt luthersk i vissa frågor, särskilt när det kommer till arbetslinjen.

På frågan om vilken som är karriärens svåraste ögonblick är svaret självklart. FRA-omröstningen är Birgitta Ohlssons största politiska besvikelse. I efterhand har hon ångrat att hon valde att lägga ner sin röst i stället för att rösta nej. FRA-debatten blottade de värsta och fulaste delarna av politiken och skakade om tillvaron rejält. Och då, liksom vid ett par andra tillfällen, funderade hon på om hon verkligen skulle fortsätta inom politiken. Att hon tvekat har aldrig berott på sakfrågorna utan på det politiska spelet, som tar fram både det bästa och sämsta hos människor.

– Politik är på liv och död, och gamla oförrätter kan sitta i hela livet. Jag har rätt mycket skinn på näsan men jag är en ganska känslig person politiskt.

För att överleva som politiker krävs det uthållighet och ett mödosamt arbete för att bygga upp en förtrogen bas av supportrar, både bland väljare och partikamrater. Politik är inget sprinterlopp, det är ett maraton, som Birgitta Ohlsson uttrycker det.

– Jag är absolut ingen estradör, men som politiker måste du vara lite som en cirkushäst och kunna prestera inför publik.