»Jag vill inte bli tillsagd vad jag ska göra«

Iradioklassikern »Svensktoppen« ringde programledaren Thomas Deutgen upp Peter LeMarc söndagen den 5 augusti. Mest handlade samtalet om den låt han försökte komma in på listan med, »Gråta som en karl«, och om den skiva som kommer i september, »En svag doft av skymning«. De konstaterade tillsammans att någon turné blir det inte så jaha, vad har Peter LeMarc på gång mer?

Trollhättesonen som bott i Stockholm mer än trettio år var tyst en stund och började sedan rabbla sina framtidsplaner. En swingplatta med storband, ett symfoniskt verk tillsammans med den danska operan, ett samarbete med didgeridoomusiker i Australien och en symfoni med speldosor. Plus några vanliga låtar.

Nej, Peter LeMarc har inga planer på att göra en swingskiva eller på att skapa musik med speldosor. Precis som när han i ett samtal med en annan radiojournalist många år tidigare låtsades vara en artistbokare som gick i gång och pratade om hur svårt berusad den där Peter LeMarc var, så kunde han inte hålla sig till den aningens tristare sanningen.

Den här varma dagen ett par veckor efter radioframträdandet, möter han mig i Bagarmossens centrum. Fiket han spanat in är stängt så vi åker hem till hans villa i närheten. Han, som för övrigt är ordinarie ledamot i »Peter LeMarc Musik Aktiebolag«, gör i ordning en dubbel rågmacka åt mig och så går vi upp till hans »avdelning«, till lyssnarrummet/kontoret som är fyllt med både andras skivor och hans egna, plus att ena väggen pryds av guldskivor.

För fem år sedan kom »Kärleken i tystnadens tid«, den senaste studioskivan. Hösten 2009 fick Peter LeMarc cancer, »det var en tuff smäll att få«.

Som alltid har den numera så disciplinerade Peter LeMarc som hette Fransson som barn i det Trollhättan han inte längre känner igen, skrivit om sina erfarenheter på »En svag doft av skymning«. Att lyssna på hans skivor är som att få berättelsen om Peter LeMarcs liv fram till i dag.

– Till stora delar handlar skivan om förlust, saknad, sorg och sedan acceptans. Ändå är det inte en särskilt dyster samling låtar. Jag tror att de flesta vuxna människor någon gång i livet stött på förlust och saknad och kanske kan känna igen sig i det jag skriver. När jag själv lyssnar på musik fylls jag av hopp när man hör någon som varit med om samma sak, säger Peter LeMarc.

Han beskriver sig som förhistorisk när han pratar om hur han tänkt tematiskt, om hur han ser det som ett gammaldags album, som en helhet. Peter LeMarc håller sig helst undan mediebruset även om han gör några intervju-undantag – för att publiken ska veta att han faktiskt är aktuell igen. Han poängterar att det inte handlar om en comeback, bara om en ny skiva.

– Jag lämnade Trollhättan en gång i tiden, med drömmen om att spela musik. Jag ville då, och vill nu, göra allt på mina villkor. Jag vill inte bli tillsagd vad jag ska göra och jag är och har varit lyckligt lottad de senaste tjugofem åren, säger Peter LeMarc som gissningsvis är en våt dröm för programmakarna bakom TV4:s »Så mycket bättre«. Men han tackar nej.

– Det är inte så att jag är en jävla tråkmåns. Eller, det kanske jag är. Men jag kan inte begripa att världen skulle bli lyckligare av att jag tolkar E-type eller sparkar fotboll med Tomas Ledin. Jag känner inte de här människorna och jag är ganska blyg. Det skulle inte funka alls, jag skulle sitta i ett hörn med en flaska vin.

Hösten 2010 skulle Peter LeMarc ha gjort sin första turné på tre år, en turné som i sin tur var den första riktiga sedan 1993. Men de tio spelningarna ställdes in med kort varsel.

– Inte hade jag tänkt berätta om min cancer, det är min egen privatsak. Men i det läget hade jag inget val.

Det blev stora rubriker och en fortfarande pågående rättstvist då hans musiker krävde gage som ersättning för andra jobb de tackat nej till. Dagen efter vårt möte ska Peter LeMarc till sin läkare igen. Nervöst, och ytterligare sju år av kontroller väntar. Den ständiga oron, över om cancern håller sig borta, gör att han fortfarande inte är redo att ställa sig på scen igen. Oron och scenskräcken har blivit ännu starkare sedan cancern kom in i hans liv. Nu vill han ta det lugnt och »börja leva igen«, ta sina rensande tvåtimmarspromenader i Nacka­reservatet och skriva sina karaktäristiska Peter LeMarc-låtar. Och så gott det går svara alla de som längtar efter en ny dos LeMarc-soul på svenska.

– Man ska komma ihåg att det egentligen inte är mig de skriver till. Det är Peter LeMarc som är den personen, det väsen som de hör i låtarna. Inte den person med alla fel och brister som jag egentligen är.

Han, som förr var så bekräftelsesökande, visar olika skivor i samlingen, som en i Japan utgiven version av »Sången dom spelar när filmen är slut«. Och sanningen är ju som sagt så tråkig:

– Jag var ju stor i Japan. Jag sålde ut Budokan tio kvällar i rad. Annars har jag en opera på gång på Göteborgsoperan, det är en uppsättning av Asterix och Obelix där jag ska vara Obelix. Det kan bli en grej i Burma också, min manager i Asien jobbar på att lösa det. Han sitter med i militärledningen i Burma för övrigt.