»Jag vill inte ha en grej till där man ska slåss«

Lite i skymundan lever ett harmoniskt och okomplicerat The Cardigans vidare. I månadsskiftet november-december spelade gruppen, men utan Peter Svensson, i Beijing, Shanghai och Moskva och Sankt Petersburg.

Det är därför Nina Persson står i en mörk replokal i Malmö den här blåsiga novemberdagen. På snabbvisit i Sverige har hon också passat på att beställa massor av svenska barnböcker, allt för att få sonen Nils att lära sig det svenska språket trots att han bor i New York. Så hon kånkar runt med en stor och överfull väska som hon försöker spänna fast i cykelns barnsits. Den stora och tämligen tomma lägenheten i Malmö är till salu sedan flera år tillbaka. Möblemanget består av ett par madrasser. Någon köpare har de dock inte hittat så än så länge kan Nina Persson och hennes man Nathan Larson bo där när de besöker Sverige under tre månader varje sommar.

– Men nu är det jag, min laptop och några skivor skinka i kylen. Fast det är något skönt med det. Som att sova i ett kloster.

2010, när Nils föddes, undrade Nina Persson hur hon skulle kunna fortsätta jobba med musiken som småbarnsförälder. Hon insåg att turnélivet är svårare och att man som soloartist är mer lättrörlig, mindre beroende av andra.

– Det kunde vara dags att göra något själv. Jag kände mig inte heller så rädd för det längre. Jag har inte varit vän med tanken tidigare. Kanske för att jag är uppvuxen och så formad i band.

Nina Persson spelar inte något instrument och hon har på sin nya skiva, präglad av åttiotalet, analoga syntar och trummaskiner, samarbetat med Nathan och med Eric D. Johnson.

– Jag är så van att jobba på ett väldigt komplicerat sätt, ältar väldigt mycket. Blöder fram saker och ting. Men ältandet har varit så motarbetat av Nathan och Eric. De stoppade mig: Lägg av med att övertänka, det är redan bra. Det behöver inte vara svårt jämt.

I sorlet på den nästan tomma restaurangen, dit vi tagit oss från replokalen, konstaterar hon att hon redan från början av sin karriär arbetade så där ältande och sedan har det fortsatt så av gammal vana.

– Äh, smäll hål på bubblan så ska du se att det funkar ändå. Jag har gjort ganska mycket musik vid det här laget. Jag kan faktiskt lita på min första instinkt. Självförtroendet har blivit bättre. Jag hade bestämt att jag inte skulle prata så mycket om att jag har barn, men det går inte. Det är väldigt centralt och en stor förändring. Att ha barn gör också att man bara måste bli mer effektiv och ingenting är lika dödsviktigt.

Under arbetet med »Animal Heart« har Nina Persson funderat mycket på det förhållande till musiken hon hade när hon växte upp. Hon lyssnade på det som spelades på radio på åttiotalet, inte minst »Tracks«. Hennes föräldrar har aldrig musicerat, men det sjöngs mycket i barndomshemmet. Bellman, Taube och snapsvisor. Det mötet, mellan visor och åttiotalspop, ledde henne rätt.

– Jag började som en som bara sjöng utan att tänka på att man behöver sjunga så fint. Sången är det enda jag har riktigt bra självförtroende i och jag vet att jag inte behöver vara bra på så mycket annat. Det räcker. Det är ett jobb och jag får göra egna skivor. Jag har haft komplex för att jag inte spelar gitarr men jag försöker peppa mig själv att det är okej att vara chanteuse. Det finns en stark historia i det också.

Ältandet, funderandet och tänkandet är en stor del av Nina Persson. Hon uttrycker det som att hon ibland kan bli fast inne i sig själv, i sin egen hjärna. Hon känner sig ofta flummig. Det skapar ett slags utanförskap. Grubblandet har lett till att hon flera gånger har kollat upp utbildningar och tänkt att det är nu eller aldrig om det ska bli något karriärbyte. Varför inte sjuksköterska eller något helt annat, kanske arkitekt? Skapandet är viktigt för henne.

– Men arkitektutbildningen är fem år och det är en bransch där man ska vara hungrig och det är jag inte. Jag orkar inte ha en grej till där man ska svettas och slåss. Jag vill bara flumma och lära mig. Så egentligen vill jag nog bara gå utbildningen och bygga mig ett hus.

När Nina Persson fick livmoderhalscancer något år innan Nils föddes, tänkte en del av henne: Ja, ja, jag blir i alla fall en erfarenhet rikare. Det är väl bra när man ska skapa. Man måste ju komma på något att ha eländet till.

– I någon mån har det påverkat det mesta i mitt liv på ett bra sätt. Visst har det negativa konsekvenser. Jag har fysiska biverkningar och måste fortfarande gå till läkaren ofta. Men insikten att man är så sårbar är väldigt givande. Det ger en en nyttig känslighet. Man får en smäll och blir lite mer sårbar. Det är inte dumt.

Lunch med Fokus | Charkuteritallrik på Brasserie KP

Bjuden på lunch: Nina Persson.

Aktuell med: Soloskivan »Animal Heart« som kommer i slutet av januari och tre spelningar i Sverige i februari.

Åt och drack: Charkuteritallrik, grönsallad och grönt jasminte. Vatten till maten.

Stod för notan: Martin Röshammar.

Var: Brasserie KP i Malmö.