»Jag vill inte vara grå och försiktig«

Det är ingen självklarhet att på kort varsel lyckas boka ett bord på Riche. Men när hovmästaren på den exklusiva citykrogen förstår att det ska göras en intervju, och vem som ska intervjuas, blir allt lätt:

– Gunilla Herlitz, det namnet är en dörröppnare!

När Dagens Nyheters chefredaktör och verkställande direktör ett par dagar senare kliver in i matsalen blir hon följaktligen hjärtligt omklappad av källarmästaren Anders Timell.

I Marieberg, på andra sidan city, ligger DN:s och Expressens gemensamma restaurang Två Drakar. Få svenska journalister torde äta så dåligt som de som jobbar på de båda tidningarna; Två Drakar är en konkret manifestation av dålig matlagning. I sin Iphone har Gunilla Herlitz mms från Expressens chefredaktör Thomas Mattsson, med rysliga bilder på tallrikar, fulla eller halvt avätna.

– Både DN och Expressen har försökt få bort dem, men det är mer komplicerat än man kan tro, säger Gunilla Herlitz och syftar på det internationella storköksföretag som driver restaurangen i DN-skrapans bottenvåning och som mirakulöst nog får fortsätta driva sin verksamhet år ut och år in.

Annat har däremot ändrats snabbt. Sedan senhösten 2009 har hon lyckats med det som hennes tre föregångare inte klarat; hon har vänt 00-talets kurva av stora ekonomiska förluster till en vinst förra året på drygt 140 miljoner kronor.

Hur gjorde hon det?

Här skulle hon kunna ta chansen att teckna sitt eget hjälteporträtt, men i stället ser hon frågande ut och säger, med ett tonfall som antyder att svaret är självklart och frågan därför lite dum:

– Åh, det var faktiskt inte särskilt svårt!

Det är sannolikt det här draget som Gunilla Herlitz chef Jonas Bonnier, vd och koncernchef i Bonnier AB, pratar om när han säger att han aldrig har mött en lika intuitivt säker person. Nyligen gjorde han henne till styrelseordförande i dominerande men ekonomiskt snedseglande Sydsvenskan, där samma kur som på DN är att vänta.

DN har hon hårdtrimmat genom att skära kostnader. Det betydde bland annat att göra sig av med folk. Hon har gått fram med en rättfram hårdhet som fått luttrade murvlar att gråta öppet och stämningen att sjunka till botten (då ska man betänka att den på grund av svag ekonomi och lynnigt ledarskap inte heller var på topp tidigare).

Gunilla Herlitz ser lite trött ut, verkar inte gärna vilja prata om det som har varit. För nu blåser det andra vindar, det har blivit roligt på DN, tidningen blöder inte längre pengar och i höst väntar den största omgörningen på ett par decennier. Förutom ny design startas en ny Stockholmsbilaga medan ekonomimaterialet flyttas in i huvudtidningen.

Hon avfärdar påståenden om att hennes dubbla roll som redaktör och direktör skulle göra henne till en publicistisk lättviktare, jämfört med (manliga) ikoner som Herbert Tingsten och Olof Lagercrantz.

– Det är en annan tid nu, det handlar inte om att skriva själv eller inte, utan om att göra det möjligt för andra att skriva.

Tidigt deklarerade hon en publicistisk vision vilande på tre ben; opinions-, utrikes- och kulturmaterial. Under hennes korta tid på tidningen har månadsbilagan DN Världen dragit i gång och reportern Michael Winiarski har fått Stora journalistpriset för sin rapportering från Haiti – faktum som hon sätter som eleganta fjädrar i hatten.

– Jag har extremt roligt nu, det här är mitt drömjobb, säger hon och tillägger att hon tänker stanna längre än tidningens senaste fem chefredaktörer – Anders Mellbourne, Joachim Berner, Hans Bergström, Jan Wifstrand och Thorbjörn Larsson – som haft jobbet i snitt tre år var.

Samtidigt finns det en utbredd förväntan om att hon ska försvinna när städuppdraget är utfört, att hon då ersätts av någon som kan bli älskad och entusiastiskt följd av den nya slimmade redaktionen. Att vara både bödel och frälsare verkar ogörligt, och det är ingen överdrift att påstå att Gunilla Herlitz är en chef som många tycker illa om.

– Jag vet inte vem du har talat med, men de som tycker så är knappast kvar på tidningen längre.

Det där frågande ansiktsuttrycket igen.

Rösterna, som faktiskt kommer inifrån redaktionen, talar om en icke-kommunicerande chefredaktör som många är rädda för, som odlat en kultur där opponenter gör sig omöjliga och hamnar i kylan. Och framför allt talar de om att själva oron och förödmjukelsen som fötts när Herlitz gått med kvasten, verkar ha varit en del av hennes syfte vid sidan av de ekonomiska besparingarna.

Kanske är det därför som få DN-medarbetare som ombeds beskriva henne, tycks kunna låta bli att nämna hennes sätt att klä sig. Att prata om hur chefen klär sig, kan vara ett effektivt sätt att förminska henne.

I ett mejl några dagar efter intervjun skriver hon:

»Jag känner ingen oro om människor i min omgivning har åsikter min klädsel, det finns ändå en sådan självklar auktoritet i min yrkesroll att jag är säker på att bli tagen på allvar. Grå och försiktig vill jag i alla fall inte vara. Min äldsta dotter som har en mer klassisk klädstil brukar, när hon inte tycker om mitt klädval, säga att: Ja mamma, du syns i alla fall när du kommer in i ett rum.«