»Jag ville vända mig om och nita henne«

Gittan, Kenta, Lill-Zlatan, Åke och nu senast Siv. Alla är de melankoliska huvudrollsinnehavare i Pija Lindenbaums barnböcker. Hur hon än startar och hur hon än planerar, är det ändå så barnen blir.

– Mina böcker och mina figurer handlar om att få vara den man är. Att man inte måste förändra sig även om man är annorlunda. Jag skildrar ungefär samma barn hela tiden. Det blir inte de frimodiga, glada och spralliga barnen trots att jag har försökt. Det landar alltid i tänkarna som står bredvid. Jag förstår mig bara på dem, säger Pija Lindenbaum.

Hennes dotter har hunnit bli nitton år men som barn tyckte hon att mammas böcker var tråkiga. »Kan du aldrig göra roliga böcker som handlar om några möss som gifter sig och har kläder på sig?«

Men det ligger inte för Pija Lindenbaum. Hon är inte så lite lik sin kanske mest kända bokhjältinna, den på ytan så fega Gittan, berättar att hon bara blir nervös av frimodiga och spontana barn och så var det när hon var liten också.

Men hon understryker att vuxna i hennes värld inte alls behöver vara melankoliska tänkare.

– Nej, jag gillar folk som är energiska och direkta. Men de får gärna vara lite galna eller knäppa eller ha något som sticker ut.

Vi pratar om hennes produktion och hon totalsågar »Else-Marie och småpapporna«. Den gjordes 1990 och skaparen menar att teckningarna är dåliga och att den för henne är »död«. Och varje gång hon får sin senaste bok, tryckt och klar, i sina händer, känner hon bara att den är helt värdelös och den känslan har med åren blivit starkare och starkare. Just nu, trots mycket beröm och en Augustprisnominering för »Siv sover vilse«, är hon less på det hon håller på med. Så hon jobbar på med »annat« illustrerande och hoppas att lusten ska komma tillbaka.
Som barn hemma i Sundsvall, en stad Pija Lindenbaum för övrigt inte saknar alls, älskade hon Tove Jansson och hennes Mumintroll. Men hon tyckte också om »konstiga böcker« som hon hittat igen nu på äldre dar och som egentligen är … riktigt usla.

– »Björnen i den brinnande skogen«, den var jättefin. Han hade så glittrande ögon och så hade han bandage på händerna. Den var jättebra, tyckte jag. Det roliga nu är att det är tidiga Richard Scarry. Det hade jag aldrig gissat, det är jätteluddiga bilder, säger Pija Lindenbaum och fortsätter:

– På Konstfack på 1970-talet var det otänkbart att hålla på med reklam men jag ville ändå ägna mig åt tryckt bild. Med bilderböcker kunde man verkligen släppa loss fantasin. Men det var ju inte så att man tänkte att man skulle kunna försörja sig på det.

Efter Konstfack började hon med bokformgivning. Det var illustrerandet hon ville åt.

Pija Lindenbaum tycker att barnbokens status blir bättre och bättre men hon får trots det alltid frågan om hon har funderat på att skriva för vuxna och hon konstaterar att det aldrig skulle vara omvänt för en »riktig« författare.

– Det är nog så komplicerat med det här bild- och textbygget. Jag är en bildmänniska så i början kom texten bara med. Nu när jag jobbar är det kringelikrokandet jag tycker om, att sånt som står i texten inte syns i bilden och tvärtom.

Hon beskriver det som olika nivåer. Vuxenberättelsen finns inte alls i texten utan den kan man bara se i bilderna. Som i »Kenta och barbisarna«. Läser man texten handlar den om hur han leker med killarna på dagis. Men i bilderna kan man se att han leker halvhjärtat, att han vill vara med tjejerna och leka deras docklekar.

– I bilderna syns hans längtan. När jag börjar med en bok tänker jag inte att jag ska göra en bok om hbt-frågor eller om klass. Men som med Lill-Zlatan ville jag göra en bok om någon som älskar sin morbror som är bög. Och nu senast med »Siv sover vilse« kom klassperspektivet in även om min tanke »bara« var att skildra hur det känns att komma hem till någon för första gången.

I jobbet blir det allt viktigare att synas. På bibliotek, i boklådor och i andra sammanhang. Pija Lindenbaum tycker att det är roligt när hon får prata om arbetet som det intellektuella jobb det faktiskt är, då hon får prata för vuxna.

– Men barngrupper är förfärligt, då vill jag bara hem. Då förväntas det att jag ska vara någon annan än den jag är. Då ska jag vara en fröken eller en pajas men barnen har ju inget intresse av mig.

Trots att hon är duktig på att sabla ner sig själv är hon stolt över sitt yrke, över sitt hantverk. Därför irriterar hon sig på att folk verkar tro att det är enkelt att skriva en bok. Hon berättar om när hon satt på ett sjukhus i våras och skulle göra en ryggmärgsundersökning. Med en kanyl i ryggen svarade hon på frågan om vad hon jobbar med. »Nej, vad kul med barnböcker. Det ska jag också göra«, sa läkaren som tänkte att hennes mamma eller syster skulle göra bilderna.

– Då satt jag och ville bara vända mig om och nita henne. Det är enbart för att det handlar om barn som man kan säga så om mitt jobb.