Jan Carlzon, SAS-Janne

Jämförelsen är inte självklar, men Jan Carlzon säger att han ibland känner sig som ett rådjurskid på hal is. SAS-Janne, som hela svenska folket började kalla honom när han tog över flygbolagets chefsstol på det tidiga 80-talet. SAS-Janne, en Bambi?

– Jag håller på att lära mig att säga nej, att inte alltid komma när folk ropar. Men ibland räcker inte nejet till, säger han och det är då rådjurskidet kommer vinglandes.

Han erkänner att ordet nej kanske är något han borde lärt sig tidigare, men bättre sent än aldrig. Därför är det ett stort streck struket över måndagar och fredagar i hans kalender. De dagarna finns inte. Jan Carlzon förklarar över en sillbit att man måste börja någonstans, och att veckans första och sista dag är vikt åt honom själv. Då gör han bara saker som han tycker känns meningsfulla.

Vi börjar prata om att det i Sverige finns en sorts jobbhets, och att frågan »Vad gör du?« oftast är en av de första som ställs när man träffar en ny person.

– Mig frågar de ofta »Vad gör du nu för tiden?« och då brukar jag börja sjunga Tomas Ledins gamla låt. Då får man ett skratt och så landar frågan, för den är egentligen inte så konstig, säger han och berättar en anekdot från när han var bosatt i London.

I ett av grannhusen bodde en bedagad skönhet i 80-årsåldern som brukade få besök av sin älskare, en ännu äldre lord, när hon var i stan på helgerna. En dag när Jan Carlzon var inbjuden på en drink, upplyste lorden honom om att de minsann hade träffats under SAS-tiden, och så kom frågan »What are you doing these days?«

– Jag körde på och berättade om alla mina engagemang och investeringar, när lorden avbröt mig och sa: »Ja, ja det där är bra. Men vad GÖR du?« Det tog en stund innan jag förstod att han ville veta vad jag sysslar med på min fritid, skrattar Jan.

Just sysselsättningen är knappast något problem. För förutom att han spelar tennis och åker ut till sin skärgårdsö så fort han kan – »jag är en jäkel på att rensa abborre« – så är jobbdagarna fullteckna­de. Han är ordförande i intresseorganisationen Företagarna, sitter i styrelsen för Internationella Tennisförbundet, är ordförande för drottning Silvias välgörenhetsorganisation Mentor som arbetar med utsatta ungdomar, samtidigt som han är vad medierna brukar kalla för en affärsängel – en investerare som stöttar, och förhoppningsvis tjänar pengar, på bolag i uppstartsfasen.

Han beskriver sig själv som en visionär, inte en förvaltare, och därifrån är steget inte långt till att börja tala om SAS. Jan Carlzon brukar inte vilja tala om hur det gått för bolaget efter att han lämnade chefsposten, men när vi ses surrar ryktena än en gång om att Lufthansa är på väg att köpa upp det nordiska bolaget. Något som SAS-Janne tror är oundvikligt.

– Jag sa redan 1985-86 att marknaden skulle koka ner till 4-5-6 stora bolag och en eller två lågprisaktörer. Det hade skett i USA, och det var inte svårt att se att det även skulle ske i Europa, säger han och påminner om det samgående mellan SAS, KLM, Swissair och Austrian som han försökte driva fram.

Det nya bolaget skulle heta Alcazar, och allt var i princip klart när ägarna, det vill säga de berörda europeiska staterna, sa nej. Han konstaterar att de var för tidigt ute, och säger att det är tråkigt att SAS inte kommer kunna bli en ledande part i ett nytt konsortium.

– Jag önskar att alliansen med Lufthan­sa inte var så stark, så att man kunde få ut det verkliga värdet i bolaget. Nu ser det bara ut att finnas en potentiell köpare, och risken finns att SAS nästan enbart kommer att få mata passagerare ner till Frankfurt och München.

Jan Carlzon ser uppriktigt bekymrad ut och tillägger att vad som än händer så hoppas han att man kommer att behålla varumärket. Om inte annat för sin egen skull, eftersom det skulle vara tråkigt om inte barnbarnen visste vad SAS var.

Kanske behöver den yngre generationen hur som helst en påminnelse om vem SAS-Janne är. Han börjar skratta och berättar om hur han en gång kom in på Teatergrillen i Stockholm och ser Henrik (Henke) Larsson, Olof Mellberg och Zlatan sitta vid ett bord. Jan hälsar, som kända människor ofta gör på varandra, och går fram och sträcker fram handen.

– Jag möts av två ögon som bara stirrar på mig, och jag riktigt känner hur Zlatan tänker: Vem fan är den här gubben? Det kändes som om jag klätt av mig naken, säger han och konstaterar att det var första gången, men att det kanske är något han får vänja sig vid.

Om nu inte hans bästsäljare »Riv pyramiderna« tar sig upp på topp­­listorna igen förstås. Den 23 år gamla managementklassikern som översatts till 21 språk och som fortfarande säljs världen över, ska komma ut i en nyutgåva. Jan Carlzon berättar hur han på en semester passade på att läsa om den, för att kunna skriva ett nytt förord och hur en servitör pekade på fotot av en ung Jan Carlzon på omslaget, och sa att han hade en stilig son.

– Jag tycker fortfarande den är bra, men slås av hur naiv jag var. Jag hade verkligen svar på allt, säger han innan han berättar att han funderar på en uppföljare.

– Jag tror att jag har mer att komma med i dag. Fler erfarenheter.