Joanna Rubin Dranger, bildberättare

»Jag skulle vilja bo i hennes värld«, står det att läsa i ett av alla otaliga inlägg på nätet som hyllar och beskriver hur Joanna Rubin Drangers böcker förändrat deras liv. Så mycket finare beröm kan man inte få, och Joanna skiner upp när jag berättar det för henne vid det lilla fönsterbordet i smygen på Blå Porten i Stockholm. Hon säger att hon får ganska mycket reaktioner på sina böcker.

Känslosamma mejl och brev från hela världen, även från länder där hennes tecknade romaner inte getts ut, och hon sparar dem i en särskild låda.

Joanna Rubin Dranger är illustratören som inte vill kallas för illustratör, trots att hon är professor i just illustration. »Min vanliga otur«, säger hon med ett brett leende och tillägger att hon tycker bildberättare är ett betydligt bättre ord, men mer om det senare.

Känd blev hon i alla fall med bildberättelsen »Fröken Livrädd & kärleken« som slog igenom med buller och bång när den kom vid millennieskiftet. Kritiken var översvallande och man kunde läsa att ingen lyckats fånga tidsandan så som Joanna Rubin Dranger med sin Fröken Livrädd – en osäker liten figur med hög svart hårknut och ett svart moln över huvudet, som tyckte att det var jätteläskigt att älska. Boken blev en storsäljare och översattes raskt till en lång rad språk. Något år senare kom den lika framgångsrika uppföljaren »Fröken Märkvärdig & karriären«, som nu ska bli film.

– Det har varit skitsvårt att få den finansierad. Vi har försökt på alla möjliga sätt, men nu blir det äntligen av, säger Joanna som är på väg till Irland för att träffa animatörerna.

Själv är hon regissör, tålamod till att rita en hel film själv har hon inte. Eller erfarenhet för den delen. Det här med film är något helt nytt och det är med hela kroppen hon berättar hur hon och producenten Lisbeth Gabrielsson förra hösten åkte ner till Cartoon Forum i Spanien, där man kunde söka finansiering från 60 film- och tv-bolag.

– Cartoon Forum är i första hand ett forum för barn- och ungdomsfilm. Fröken Märkvärdig är tänkt för vuxna. Vi kände oss helt fel och var inställda på att det bara skulle komma en person till vår presentation, säger Joanna.

Hon påminner om sin egen karaktär när hon berättar om hur hon inte var tillräckligt förberedd. Och att de på plats upptäcker att deras trailer är i fel format, så att den är alldeles pixlad när den spelas upp. Till deras stora förvåning är rummet inte bara smockfullt, Joanna Rubin Dranger får dessutom stående ovationer efter sin presentation.

– Först reste sig en person från finländsk tv upp, sen en till, plötsligt står hela publiken upp och applåderar.

Alla böcker tog slut, och flera länder förklarar sig beredda att vara med i en samproduktion. Trots det blev det ingenting den gången. Joanna slår handen i bordet och säger att nu blir det i alla fall av, tack vare bland annat irländska, finska och danska pengar.

Vi börjar prata om hennes bakgrund. Mamma är arkitekt och pappa Dranger en välkänd möbeldesigner, och Joanna hette just Joanna Dranger tills hon var 16 och ville markera sin judiska identitet genom att ta sin mammas flicknamn. Mamman var judinna, men eftersom de inte firade några judiska högtider var det inget hon hade funderat närmare på.

Joanna skulle konfirmera sig kristet när hennes morfar en dag bad henne att låta bli. Nästa lektion sa hon till prästen att hon var judinna och inte kunde konfirmera sig, men att hon gärna ville gå kvar eftersom hon var intresserad av att läsa om Jesus.

– Han reagerade jättekonstigt. Blev arg och började orera inför alla om att vi judar minsann inte missionerar, ifrågasatte vem min morfar var som skulle komma här och … det slutade med att jag sprang därifrån jätteledsen.

Hon bestämde sig då för att hon inte skulle få skit för något som hon inte visste vad det var, och började gå med morfar i synagogan. Det visade sig att han var ordförande i judiska församlingen, något hans dotterdotter förvånande nog inte hade känt till.

I dag säger Joanna Rubin Dranger att hon känner sig så judisk som man kan vara, trots att hon inte håller kosher och att hon sätter upp julgranen »säkert två månader innan man ska«. Däremot sjunger hon ofta hebreiska sånger för sin dotter, och fram till förra året firade familjen sabbat varje fredag. Senaste tiden har hon inte hunnit, det har varit utställningar, nya böcker – och så var det ju det där med professuren i illustration.

– Jag tycker inte att ordet illustration är adekvat för vad jag gör. I ordet illustration ligger att man illustrerar någons text. Jag berättar i både ord och bild.

Joanna Dranger Rubin poängterar att hon tror att förebilder som Art Spiegelman eller Tove Jansson skulle hålla med henne. Att det skulle bli en professur i illustration på Konstfack förra hösten var aldrig självklart. Joanna förklarar att hon redan i sin ansökan sa vad hon kände, och att hon frågade om själva titeln gick att ändra när hon hade fått jobbet.

– De svarade att då måste de lysa ut tjänsten igen, men vem vet, det kanske går att ändra sen. Mastersutbildningen som jag är ansvarig för heter i alla fall »Storytelling«, och det ligger närmare det jag vill som bildberättare.