Johan Norberg har haft sitt sista riktiga jobb?

Johan Norberg slog igenom på allvar för fem år sedan. Det var Attac-tider, Göteborgskravallstider, antiglobaliseringstider. Och det var som det brukar vara. Till vänster, kritiserandes marknadskrafterna, fanns de unga, de som brann, musikerna och revolutionärerna. På andra sidan, till höger, fanns mest gubbar – professorer, politiker, etablissemangspersoner. Då kom boken »Till världskapitalismens försvar«. Och frihandelsvännerna fick äntligen en egen, ungdomlig ikon: Johan Norberg, den leende, rosenkindade mannen med pagen.

– Jag tror att boken tillförde engagemang och passion till min sida, frihandlarnas sida, av debatten. Det var det som skilde ut boken från de andra, de lite tillbakalutade akademikerna, säger Johan Norberg.

Boken blev en internationell bästsäljare, översattes till 22 språk, vann en massa pris, hyllades i internationella tidskrifter och gav Norberg inträdesbiljetten till det liv han lever sedan årsskiftet då han slutade på högerns tankesmedja Timbro – cappuccinodrickande författare, ostressad skribent, föreläsare med världen som arbetsfält. Eller som han själv säger – frilansande fri liberal. Och han trivs.

– Jag räknar mig sannerligen som en lyckans ost. Med lite tur är det så att jag har haft mitt sista riktiga jobb och kan fortsätta så här resten av livet.

Nu är nästa bok på väg. Debatten om frihandeln är vunnen, den här gången ska argumenten tas ett steg vidare. Arbetstiteln är »När människan skapade världen«. Greppet är minst sagt ambitiöst. Utgångspunkten är helt enkelt mänsklighetens historia. Johan Norbergs tes är att det är två helt olika egenskaper som tagit människan till var hon befinner sig i dag. Å ena sidan skaparkraften, den som ledde till lösningarna på problemen, som garanterade överlevnad. Å andra sidan en bevakande instinkt.

– När man fördelar jaktbytet har alla ett intresse av att ingen får mer än någon annan, den avvikande är en fridstörare. Därför har vi både tillväxt och ett fördelningsperspektiv.

Johan Norberg började sin politiska resa som anarkist, syntare »och väldigt statsfientlig«. Han förespråkade och praktiserade civil olydnad – som att gömma flyktingar, och driva svartklubb för att bekämpa kommunens förbud mot öppettider. Men under resans gång har intresset för politiska utopier minskat.

– Jag har inte blivit pragmatisk, för det är att upphöja det praktiska till en princip. Men jag har blivit lite mer praktisk i mitt tillämpande av principerna.

Han ser glad ut. Han vill att politik och engagemang ska vara lustfyllt. Han tycker att det är alldeles för mycket martyrskap i politiken. Han fikar mycket och har svårt att tänka sig en tillvaro utan tidningen The Economist. Han tycker att folk borde läsa mer, gärna klassisk litteratur. Han är optimistisk inför framtiden, och den inställningen går igen i hans analys av världen och människan. Visst, det finns en massa problem – svält, miljöförstöring, förtryck. Men på det hela taget går saker och ting åt rätt håll. Det är mänskligt att fokusera på problem, det är en del av vår överlevnadsinstinkt. Men om det är något Johan Norberg blir förbannad på så är det att vi inte förmår se det som blir bättre, framstegen.

– Vid millennieskiftet såg jag en lista med de största händelserna under 1900-talet. Det är ju ett århundrade där medellivslängden fördubblats, från att nästan ingen till att en majoritet av världens befolkning lever i demokratier. Fantastiska triumfer! Men vad stod med på listan? Krig, massmord, svält, farliga kemikalier.

Ett valår då de politiska utspelen duggar tätt känns hans perspektiv befriande. Men blir inte högern, alliansen, förbannade på honom när han är så jäkla positiv hela tiden?
– Min roll är att uppmuntra det jag tycker är bra, oavsett vem det kommer ifrån. Exempelvis anser jag att svensk socialdemokrati och fackföreningsrörelse på ett föredömligt sätt har bidragit till en nödvändig strukturomvandling. Jag tycker att det är uppenbart att det gått mycket bättre för Sverige än för de stora kontinentala ekonomierna de senaste tio åren. Och jag tycker att trängselskatter är bra, eftersom de är ett steg mot mer marknadsekonomi. Men det gillar ju inte alla att höra.

Han känner sig hemlös i partipolitiken, även om han tycker att högern fortfarande representerar frihet när det gäller ekonomi och företagsamhet. Han tycker att centerpartiet imponerat, medan moderaterna ägnar sig alltmer åt systemförsvar och folkpartiet åt brott och straff. Men i stort verkar han ganska besviken på politiken, och på politikerna.

– Politiker har en viktig uppgift att förklara, folkbilda och påverka opinioner. En Reagan, en Bohman eller en Palme, som utnyttjar sin position till att förklara idéerna bakom sina förslag kan med lite tur skapa mersmak. Där tycker jag inte att dagens politiker gör sitt jobb. De politiker som kommer fram har i stort sett vuxit upp i ungdomsförbunden, och ägnar sig åt politik av karriärskäl. Det leder till en farlig obalans mellan taktik och ideologi, där taktiken tar överhanden på bekostnad av idéerna.