Jonas Gardell: »Du måste bestämma dig för att tro mig«

»Ät, drick och var glad« kanske låter som ett citat direkt taget från Steffo Törnqvist eller någon annan plufsig svensk som gjort livsnjutandet till sitt signum. Men faktum är att orden är hämtade ur »Predikaren« i Gamla Testamentet. Kanske inte ett citat som en frikyrkofamilj med knaper ekonomi under svenskt 1960-tal fokuserar allt för mycket på, men i Jonas Gardells familj användes orden ofta.

Än i dag avslutar hans mor sina brev med just den uppmaningen – ät, drick och var glad!

Jonas har valt dagens lunchrestaurang, Fredsgatan 12, som klassas som en av landets bästa. Han är stammis här. Och på Operakällaren. På Fredsgatan 12 är servicen väldigt korrekt och förrätten, en kall fisk- och skaldjurssalsa, serveras genast.

Även om njutningen av mat var väl accepterad under Jonas uppväxt fanns där sällan pengar för några extravaganser, och frosseri hörde till de allvarligare synderna. Det är först på senare dar han börjat kalla sig en groupie till sommelierer och dagligen lunchar på lyxkrogar.

– Vin och mat är väl ett intresse som kommer automatiskt med högre inkomst. Som barn var jag helt ointresserad, jag var matvägrare. Hemma ville jag bara äta fruktyoghurt – Peach Melba, säger Jonas och berättar om första gången han hamnade på en restaurang i Stockholm, pank, i 20-årsåldern:

– Jag skulle äta middag med en journalist och hann spana in mig på en liten tomatsallad som jag kanske skulle ha råd med, innan han erbjöd sig att bjuda på middagen. Då såg jag att de hade en dessert med glass, banan och champagne som jag genast beställde. Jag hade aldrig smakat champagne innan. Hela den scenen var så lustig att jag stal den till »Livet är en schlager«, det är enda gången jag skrivit en helt självbiografisk scen.

Han säger detta trots att den tredje boken, »Jenny«, i trilogin som behandlar hans uppväxt, just utkommit. Trodde jag i alla fall. »En komikers uppväxt«, den där romanen som var obligatorisk att läsa i plugget och som vi fick lära oss handlade om Jonas Gardells uppväxt, är den och de två uppföljarna plötsligt helt och hållet fiktiva?

– That’s for me to know and for you to find out, säger Jonas med ett mystiskt leende och en enkel blinkning med vänster öga. Han fortsätter:

– När jag skrev »En komikers uppväxt« var jag noga med att förse karaktärerna med egna drag för att de inte skulle förväxlas med verkliga personer. Men läsarna blir berörda och tror att historien är sann. Om jag säger att det inte är så, känner jag att jag dragit dem vid näsan. Så jag har slutat påstå det och i stället börjat acceptera att böckerna skulle vara sanna. Det är som om jag levt i två parallella uppväxter, där den ena är en cover på min egen uppväxt.

Historierna har fått egna liv. Men vad som är sant och vad som är påhittat är inte viktigt.

– Jag berättar minnen.

Om minnen inte måste bottna i det upplevda, om det inte spelar någon roll vad som är sant och påhittat, kan man då lita på Jonas Gardell?

Han svarar på frågan med ett citat från sin bok »Oskuld«:

– Jag talar alltid sanning, du måste bara bestämma dig för att tro mig.

Egentligen ger Jonas Gardell inga intervjuer under sommaren och säger sig alltid ha »stängt butiken« från maj till augusti.

Sommardagarna spenderar han numera i skärgårdshuset med sin partner Mark Levengood och varannan vecka också med deras 3,5-åriga son och 3 månader gamla dotter. Att resa bort är komplicerat sedan Jonas insett att han lider av resefobi, något han genomgått kognitiv terapi för.

– Det har hänt att fyra SAS-personal får ledsaga mig storgråtandes tillbaka från gaten. Det är inte flygrädsla, det är resandet i sig jag har fobi för – att komma ur min kontext. Jag försöker koppla samman resandet med jobb, då drabbas jag inte av samma ångest, det är ett bra sätt att lura mig själv.

Kalven är uppäten och tallrikarna bortplockade. De flesta lunchgästerna har begivit sig ut i solen igen. Vi sitter kvar en stund till. Tiden rinner iväg när vi snuddar vid ämnet religion. För tre år sedan släpptes Jonas Gardells bok »Om Gud« som i dag är en del av kurslitteraturen i den svenska teologiundervisningen.

– Det är fantastiskt, i dag får studenterna ett verktyg mot fundamentalismen. Att tolka Bibeln är inte förbehållet höger­idioter som sällan är särskilt pålästa. Sådana som jag är satta till jorden för att säga »nja, så här säger faktiskt Bibeln«.

När Gud finns med i samtalet, blir ­Jonas röst andaktsfull och han talar långsamt och retoriskt som en riktig predikant. Att det är just sin show »Väckelsemöte« som gästar Parkteatern i augusti är inte särskilt förvånande. Jag undrar om han blir arg när »högeridioterna«, som han kallar dem, uttalar sig om kristendomen. Han svarar lugnt:

– Upprörd blir jag först när någon får människor att tro att de inte är älskade. Det är allas vår uppgift att påminna varandra om att vi är älskade. Det är en av de få stora synderna att inte göra det.

– Men det här kan jag prata om i ­oändlighet. Vin, mat och religion, då finns det ingen hejd.