Jonas Jacobsson, prickskytt och proffsinspiratör

En grön lunch passar Jonas Jacobsson utmärkt för det blev väl mycket kött och baguette i Paris. Han var inbjuden dit ett par dagar för att fira »Idrottens Europa«. Tillsammans med Therese Alshammar fick han representera svensk idrott. Snart ska han köra ner till Linköping för middag hos landshövdingen på slottet.

Så har det gått på sedan han kom hem från Paralympics i Beijing och togs emot av flera hundra stolta östgötar i Vasaparken i Norrköping.

Sin blygsamma framtoning till trots har han inga problem med uppmärksamheten. Tycker det är roligt och hedrande. Och statushöjande för handikappidrotten. Men nu vill han varva ner. Hinna träffa föräldrar, syskon och kompisar. Och fästmön förstås.

Nej, han säger inte vad hon heter. Bara att de träffades på en fest efter Paralympics i Aten 2004 (där han tog fyra guld av fyra möjliga) samt att de har förblivit särbor av praktiska skäl. Det är till exempel inte så lätt att få till en fri skjutsträcka på tio meter i hennes lilla tvåa i Stockholm. Inte så lämpligt heller med tanke på grannarna, säger Jonas som bland annat har installerat en elektronisk poängmätare av olympisk modell i villan i Krokek i Kolmården. Inne på gästtoaletten. Det blir prick tio meter från köket genom hallen.

Dessutom ligger skjutbanan ett stenkast bort. Smidigt när man tränar fyra, fem timmar per dag fem dagar i veckan.

Fast sedan Beijing, närmare bestämt den 12 september, har han inte skjutit ett enda skott.

– Det har varit fyra års slit. Man måste ta en paus efter en sån gigantisk satsning. Stämma av med sig själv. Fundera på om man ska fortsätta.

Jag sätter nästan linserna i halsen. Han ska väl inte lägga av nu? Han som rådde bot på guldtorkan efter OS med tre guld i Beijing. Som därmed har fler guldmedaljer – sexton – än OS-fenomenet simmaren Michaels Phelps, som har elva. Samt, inte minst, uppnådde exakt samma poängsumma, 700,5 poäng, i stående luftgevär som OS-guldmedaljören Abhira Bindra.

– Det satt fint, för det var ett mål jag hade satt upp. Det visar också vilken nivå det är på Paralympics.

Han har fått frågan ett otal gånger tidigare: Är det inte lättare att skjuta bra om man sitter i en rullstol? Och ger ett konkret exempel: Amerikanen Dan Jordan var USA:s bäste skytt när han råkade ut för en klättringsolycka 1999 och blev rullstolsburen. 2004 kvalade han in till Paralympics och sågs som given segrare. Han kom sjua och åtta.

– Det visar vilka små marginaler det handlar om i den här sporten, säger Jonas som tycker det är bra att skytte-SM är öppet även för funktionshindrade. Men han finner ingen anledning att, som en del andra inom handikappskyttet, strida för gemensamma internationella tävlingar.

– Jag håller i bössan. Det får räcka.

Han har hållit i ett gevär nästan så länge han kan minnas. Båda föräldrarna var aktiva i Krokeks skytteförbund, varför det var naturligt att de tre sönerna i tur och ordning började skjuta. Att trean Jonas hade en medfödd ryggmärgsskada och var förlamad från midjan och neråt gjorde ingen skillnad.

Och så har det varit med det mesta i livet. Han klarar sitt dagliga liv utan hjälp. Men blir sällan irriterad när människor, som undertecknad, undrar om de ska hjälpa honom med självklara saker som att ta mat från en lunchbuffé.

Som skytt gjorde han däremot skillnad redan från start. Vid åtta var han en av de bästa i sin ålder i Östergötland. Deltog i sin första handikapptävling vid tolv, vann silver i SM när han var fjorton och tog sitt första guld i Paralympics 1980.

Framtoningen är lågmäld och anspråkslös, men inte falskt blygsam. Han säger själv att han är en av världens bästa sportskyttar. För att han har talang helt enkelt. Och ett stabilt psyke – man kan inte vara nervös om man ska pricka rätt på millimetern.

Redan i EM 1981 lärde han sig att fokusera stenhårt in till sista skottet. Att inte ge upp fast det ser ut att vara kört. En maxim han tycker kan appliceras på många områden i livet och som han försöker förmedla när han, i Handikappidrottsförbundets regi, är ute och föreläser på företag och föreningar.

Till exempel om »Att identifiera långsiktiga mål och hur man uppnår dem«. Livet är inte bara skytte, som han säger. Och därför är det bra att vännerna i Norrköping knappt fattar vad han håller på med.

Nu är han 43 och nej, han har inga allvarliga planer på att sluta tävla. Inte så länge lusten och gnistan finns och sponsorerna står honom bi. Skytte kostar kulor och det är ammunitionen som drar iväg.

I runda tal skjuter han bort 10 000 kronor i månaden.

När lusten och gnistan inte finns längre? Vad ska han göra då? Det vet han inte, men fortsätter gärna att arbeta för Handikapp­idrottsförbundet. Bland annat med att säkra återväxten inom skytte. Tjejerna har för övrigt alltid bättre handlag än killarna i början.

De tror inte att de redan kan skjuta.

– Det är inte så mycket Rambostuk bland tjejerna. Det där är något vi sportskyttar alltid måste ha i bakhuvudet. Även om geväret är som en tennisracket för oss måste vi veta att alla inte ser det så. Det är trots allt vapen vi sysslar med.