Josephine Bornebusch, skådespelerska och odansant

Plötsligt var Josephine Bornebusch rolig. Hon gjorde sig känd som skådis i såpor och svenska långfilmer – the girl next door i »Hundtricket«, pappas flicka i »Rederiet«. Men så plötsligt, efter en tid borta från rampljuset, återvände Josephine Bornebusch, i dag 27 år gammal, med ett högt, efterföljande skratt. Nu medverkar hon i humorproduktion efter humorproduktion, och tycker sig ha hittat rätt.

Vi slår oss ned vid lunchbordet på Scandic Malmen vid Medborgarplatsen i Stockholm. Om en timme ska Josephine ta tunnelbanan till Frihamnen för ett »röstjobb«. Exakt vad hon ska göra är hon lite osäker på, de där »röstjobben« handlar oftast om reklamfilmer. »För kaffe och bindor«, säger Josephine själv. De jobben gör hon mest för pengarnas skull. Förutom när det handlar om att dubba barnfilmer, då hon blir betydligt mer engagerad.

– Jag gjorde en av rösterna i animerade filmen »Kung-Fu Panda«. Lucy Liu gjorde den amerikanska rösten, så det uppdraget får jag väl se som smickrande, säger Josephine och illustrerar karateslagen hon levde sig in i, i studion.

Efter att Josephine medverkade i Kanal 5:s »Playa del Sol« har uppdragen trillat in. Hon har synts i »Lilla landet lagom« och »Parlamentet«, och härnäst väntar en ny humorserie med bland andra Fredrik Herngren.

– Har du väl synts i ett komiskt sammanhang så går telefonen varm. Branschen är liten i Sverige. Först tänkte jag bara »Gud, ska jag jobba med humor«, det anses inte direkt vara kreddigt som skådis. Det är betydligt kreddigare att stå på Dramatens scen och spela Strindberg. Men nu trivs jag, har roligt och känner mig bekräftad när folk tycker det är kul.

Är du orolig för att fastna i humorfacket?
– Man hamnar i fack hela tiden. Tidigare var jag överklassdottern, snart får jag väl bara roller som mamma, sen får jag spela misshandlad hustru. Och till sist mormor. Det är inget som oroar mig.

Josephine Bornebusch tackar inte nej till uppdrag av principskäl, bara när det känns helt fel. För det mesta hoppar hon på allt som känns kul – humorketcher, tv-serier, långfilmer, konferencieruppdrag, resereportage för När & Fjärran och tidningen Elle, och hon spelade dessutom huvudrollen i Acnes teaterpjäs »Brådis« tidigare i år.

Finns det något kvar att göra?
– Jag har ett behov av att testa olika saker. Och hade jag bara gjort film skulle jag vara helt pank nu. Det finns alltid nya saker att göra, musikal kanske, jag har inte dansat än, säger Josephine med ett skratt.

Skulle du kunna tänka dig att vara med i »Let’s Dance«?
– Jag har faktiskt redan tackat nej. Flera gånger. Dans är nog inte min starkaste sida.

Som nybliven komiker, är det kanske dags att även testa ståuppkomik?
– Aldrig! Det är min största skräck, det skulle jag aldrig våga, aldrig i livet. Jag tror det är en rädsla för att blotta mig själv, att uppträda i egen person. Jag är van att ha en roll att falla tillbaka på.

Kan det inte vara bra att göra saker som känns lite obehagliga, för att utvecklas?
– Jo, absolut. Känns något otroligt jobbigt men ändå lite härligt, då hoppar jag på. Inget knussel. Jag har inga fasta principer som hindrar mig att testa nya saker. Men just stand-up …

»Hon svär så det ryker, älskar tatueringar och festar som ett helt rockband.« Så lyder ett klipp från en intervju med Josephine Bornebusch i tidningen Café från 2002. På de lättklädda bilderna är hon en hippie i dreadlocks, med lera i ansiktet. Jag frågar om Josephine var en annan person då?

– Nu är jag inne i en träningsperiod, så för tillfället blir det väldigt lite fest. Men citatet stämmer i grund och botten även i dag. Mer då, men jag har inte förändrats radikalt.

Jag har med mig ett till pressklipp till bordet. Från Folkbladet, lokaltidningen i Finspång, där Josephine och hennes pojkvän har köpt ett sommarhus. »De är inte ett dugg märkvärdiga«, har mäklaren sagt till tidningen. Josephine bara skrattar. Hon säger att det känns aningen absurt att hennes torpköp blir en nyhet i lokaltidningen. Köpet var helt spontant.

Josephine säger sig trivas mer i den spontaniteten nu. Förr kunde hon få dåligt samvete och ångest över spontana handlingar, i dag försöker hon att leva för dagen.

– Jag har levt i snålhet mot mig själv. Behövde jag en weekendsemester på hösten för några år sedan så tvingade jag alltid mig själv att vänta till jul. Jag följde alla dess oskrivna regler om vad man får och inte får unna sig själv.

Varför har du ändrat din inställning till spontanitet?
– Det är nog tack vare åldern. Jag tar inte så hårt på saker och ting, tänker att »det är väl inte hela världen«.

Vi har ätit upp vår torsk och Josephine ska skynda till tunnelbanan. Innan hon går berättar jag att min kompis Robin har sett filmen »Hundtricket«, där Josephine spelar en av huvudrollerna, 14 gånger. Hon skrattar. Och svarar på frågan om vilken film hon själv har sett flest gånger.

– »Stand by me«. Men inte 14 gånger, jag tycker det är rätt tråkigt att se om filmer. Att se »Hundtricket« 14 gånger låter smått sjukt.