»Kanske skulle jag ha varit mer tillgänglig«

I mer än ett decennium har Gustaf Skarsgård tillhört landets skådespelarelit, hyllad på teatern, närmast folkkär på film.

Även om han inte ger intryck av att ha bråttom vidare i berömmelsen är nummer två i syskonklanen Skarsgård på god väg att etablera sig internationellt. Efter att ha gestaltat flera utsatta, skäggiga män är Gustaf Skarsgård aktuell med ännu en: som fotografkufen Bengt Danielsson i det påkostade norska Thor Heyerdahl-eposet »Kon-Tiki«. Redan på manusnivå förstod han Oscarspotentialen.

– Det är en sådan spektakulär historia, en sann hjältesaga – precis vad de gillar där borta. Jag blev hänförd av äventyret, men det är ingen djupdykare. Den flyter lite ovanpå, som den flotte det är.

I vår syns han, van vid historiska produktioner, även i äventyrsserien »Vikings«, regisserad för History Channel av Johan Renck. De båda kommer dessutom att samarbeta i SVT-dramat »Förbrytare«.

– Hade du frågat mig för fem år sedan hade jag sagt att jag aldrig skulle göra amerikansk tv, men kvaliteten är bättre nu, den är inte »frowned upon« längre.

Någon längtan efter att byta bas finns dock inte.

– Stockholm är mitt hem och här har jag mina rötter. När jag har filmat för länge saknar jag substansen från teatern. Och när jag har varit på teatern för länge får jag klaustrofobi och saknar resandet, omväxlingen i filmen. Det är väl också därför jag dras till äventyrliga filmer på olika kontinenter, just för att det är långt ifrån teatern.

I maj gör han även en av två huvudroller i relationsdramat »Vi« efter manus av Jens Jonsson, ett kammarspel tillkommet i regissören Mani Maseratts pantsatta Söderlya med nära nog nollbudget.

– Den kommer nära den substansen som finns på teatern, eftersom det är så välskrivet. Vi följde den här texten som ett partitur, ordagrant. I vanliga fall när man gör film får man ett manus med en ungefärlig replik som du förstår intentionen av. Sen får man komma på ett mer naturligt sätt att säga det på, till skillnad från teatern där varje ord är ett medvetet val av författaren. Det är som med Shakespeares blankvers; man vill kliva upp till texten, inte ta ner den till sig själv.

Filmen innebar ett efterlängtat avbrott. Vid tiden för inspelningen var han just hemkommen från en »pilot season« i Los Angeles, »vilket innebär att man springer omkring och gör en jävla massa provfilmningar för en jävla massa skit-tv«.

– Det gick så långt att jag undrade om det här är en spelad snobbism från min sida, är det så att jag också egentligen bara vill ha fitta, berömmelse och pengar. Så man fick gå hela det där varvet: »Nej, det är faktiskt inte det.« Då var det så skönt att komma hem och gestalta en människa. Man måste påminna sig om det där ibland, för det är lätt att gå vilse.

– Jag vill ju också bli etablerad internationellt, men det är inte för glammen utan för att få göra bättre roller. Att få mer valfrihet, ha råd med mer smak.

Skarsgård återkommer till en balansgång som går igen även i relationen till media.

– Jag tänker: »Om jag gör Fokus men inte Café, är det dumt.« Lite samma sak som med LA-grejen, kanske skulle jag ha varit mer tillgänglig. Men jag kommer alltid runt till att, »nej, det är inte jag, jag är inte intresserad av det där«. Och i det långa loppet tror jag att jag vinner på det.

– Det finns inget behov av att folk ska ha en relation till mig privat. Ändå vill jag alltid vara mig själv, även nu i mötet med dig. Å andra sidan är jag inte intresserad av »media profile«. Jag har haft turen att få göra väldigt många olika sorters roller. Skulle folk ha en cementerad bild av vem jag är privat så kanske jag skulle få ett smalare urval av roller.

Efter att ha regisserat novellfilmen »Människor helt utan betydelse« häromåret, efter Johan Klings roman, vill Skarsgård gärna stå bakom kameran igen.

– Jag har varit skådespelare sedan jag var sex år – mitt liv, mitt »fucking day job«, som jag livnär mig gott på. Att regissera är att få göra något helt eget.

Oavsett regiuppdrag så kommer skådespelarkarriären att fortgå i slitningarna mellan »hybris och fullkomligt självtvivel«.

– Jag vill inte se skådespelare på scenen vara masturbativt emotionella. Jag vill se folk som underkastar sig den privata upplevelsen, rollens upplevelse. Jag har det klart för mig i alla fall. Därför kan jag bara spela Hamlet ett halvår. Annars skulle jag ta livet av mig.

– Jag har gjort så många mörka, trasiga män och hoppas att jag är lite klar med den researchen, att jag har grävt ut de där jävla grottorna, lyckats upprätta ett slags system så jag slipper stå där nere och hacka hela tiden, och som privatperson kunna vara lite mer uppe på ytan.

Fakta | Lunch på linje 10

Bjuden på lunch: Gustaf Skarsgård.

Aktuell: Med i »Kon-Tiki« och under våren i HBO:s »Vikings« och filmen »Vi«.

Åt och drack: Lammbog cassoulet med marguez.

Stod för notan: Jon Asp, som åt ugnsbakad lubb.

Var: Linje 10.

Fotograferade: Angelica Zander.