Karin Mattson

Att få till en intervju med ledaren för Sveriges största folkrörelse visar sig vara lättare sagt än gjort. Karin Mattsson har alla luncher inbokade veckovis framöver och frågar om vi inte kan ses på en långfika i stället.

När vi till slut träffas på ett café i Vasa­stan i Stockholm är Karin Mattsson glad. Hon visar upp en fotobok som hon ska ge till sina föräldrar, med en bild över det ställe i Härjedalen där familjen har en stuga. Säger att hon i grund och botten inte är en stadsbo. Så ofta hon kan flyr hon huvudstaden, åker till pojkvännen i Sörmland eller till föräldrarna i norr. Skidåkning är en favoritsysselsättning, ridning en annan.

Aldrig tidigare har väl ett val av ny ordförande i Riksidrottsförbundet väckt så stor uppmärksamhet. Fjolårets val av Karin Mattsson – den första kvinnliga RF-ordföranden någonsin – föregicks av en mycket hård ledarstrid mellan henne och den medelålders, manlige motkandidaten. De bägge stod för helt olika ledarstilar och valkampanjen var smutsig. Det slutade med att Lars Liljegren drog tillbaka sin kandidatur.

– Jag tänker inte så mycket på att jag är den första kvinnan på posten. Men det känns ju så klart roligt, säger hon.

Jag frågar hur det var att plötsligt utsättas för uppståndelse och mediebevakning i samband med ordförandevalet.

– Det var lätt att göra något medialt av det hela, att polarisera. Jag var ung kvinna, han en 50-plusman. Jag framställdes som den inkompetenta tjejen som inte kan stå på egna ben, som sitter i knäet på någon annan.

Kände du någon gång att du ville ge upp?

– Nej. När jag märkte att det skulle bli tufft så bestämde jag mig för att köra fullt ut. Att stå för min ledarstil – ville de inte ha den så var det ändå inget jag skulle kunna göra åt saken. Ganska amerikanskt, säger hon och skrattar.

Karin Mattsson ger ett lugnt och stabilt intryck. Hon upprepar också flera gånger under vårt samtal att hon har en stark grundtrygghet i sig själv – ett bagage som hon har med sig sedan uppväxtåren i Frösön. Pappa, som var VVS-ingenjör, och mamma, som var postanställd, gav henne stort eget ansvar. Inga tider att passa – de litade alltid på att enda barnet skulle komma hem den tid hon sagt, och i annat fall ringa och meddela förseningen. Fritiden spenderades i stallet, hon började rida som tioåring.

– Ridsporten är bra på att ta vara på ledare tidigt. Det finns inget alternativ eftersom majoriteten av de aktiva är unga tjejer, säger Karin Mattsson.

Som tolvåring började hon engagera sig i klubben, hon var med i ungdomssektionen. Och sen har det bara rullat på med förtroendeuppdrag. Svenska ridsportförbundet, sedan tio år i styrelsen för RF, de två senaste åren som vice ordförande. Studier i personalvetenskap ledde till jobb på LRF där hon arbetade med ledarutveckling och kompetensutveckling.

– Jag litar väldigt mycket på mig själv. Om jag ställs inför ett nytt problem så litar jag på att jag kommer lösa det på ena eller andra sättet, kommenterar hon sin karriär.

Det märks att hon är van att tala om sitt uppdrag, om idrottens funktion i samhället. Säger att ansvar och fostran – att förhålla sig till regler, andra människor och lära sig delta i någon form av samhällsdemokrati, är ovärderliga erfarenheter som man får som aktiv i idrottsrörelsen.

– Jag tycker, även om det kan låta lite floskelaktigt och flummigt – att gemenskapen är idrottens viktigaste funktion. Över tre miljoner svenskar är medlemmar i en eller flera idrottsföreningar. Vi företräder alla typer av människor, unga och gamla, tjejer och killar, svenskar och invandrare. Det finns ganska få sådana mötesplatser i Sverige i dag. I de flesta andra sammanhang är vi så indelade i fack.

Hennes dagar fylls med interna arbetsmöten, besök hos kommuner, idrottsanläggningar, klubbar och förbund. Dessutom föreläser Karin Mattsson för näringsliv och organisationer om RF:s verksamhet och om ledarskap. Häromveckan var hon i Ryssland och träffade idrottsledare. Jobbet tar enormt mycket tid.

– För mig flyter jobb och fritid ihop, det är inte åtta till fem utan mycket kvällar och helger. Jag har stort behov av oplanerad tid och tycker det är väldigt skönt att inte göra någonting alls när jag är ledig.

I somras var hon med i Slitz. Det var absolut inget utvik, men en intervju med en stylad RF-ordförande fick ändå många att gå i taket – det sände fel signaler till unga tjejer, enligt vissa.

– Jag är av en annan åsikt. Jag utnyttjade forumet för att förmedla en annan bild av kvinnor än den som annars presenteras i Slitz, försvarar hon sig.

När det här kommer på tal är det enda gången under intervjun som Karin Mattsson tänder till. De blå ögonen mörknar när hon med återhållen ilska i rösten berättar om kritiken.

– Sådana här påhopp har jag aldrig upplevt tidigare. Jag har fått höra att jag är för dum för att veta bättre. Det har varit mycket »lilla gumman« och en klapp på huvudet, och det har inte varit män som betett sig så här, utan kvinnor. Det känns som om de har försökt förminska mig.

Är du feminist?

– Nej.

Varför inte?

– Därför att jag inte tycker om etiketter. Jag är så pass trygg i mig själv och mina värderingar att jag inte behöver kalla mig för det ena eller det andra.