Katarina Bjärvall: »Skolorna är tacksamma för en adhd-diagnos«

Ditt reportage och din granskning har resulterat i ett välformulerat och hårt angrepp på läkemedelsindustrin. Blev det den bok du tänkt?

– Inte riktigt. Ingången var skolans roll. Men jag läste Ingrid Carlbergs bok »Pillret«, om antidepressiva mediciner och tänkte att det är kanske på samma sätt med adhd. Jag upptäckte att det var ett tungt tryck av marknadsföring för adhd-diagnoser. Det var nytt för mig. Serietidningen »Peter & adhd« delas ut på kliniker. Den handlar om hur lätt och kul allt blir om man får adhd-medicin – en ren reklamprodukt. Att banden mellan psykiatrin och läkemedelsindustrin var så starka visste jag inte. Det som från början var ett kapitel om läkemedelsindustrin blev typ fem för jag var tvungen att bena upp läkarnas, experternas, myndigheternas och reklamens roll.  

I första kapitlet möter man Anton, som har adhd, och hans mamma, och du skriver att inget avvikande steg accepteras längre. Är det din grundsyn?

– Den frasen är specifik för skolan. Det är ju inte så att skolan inte gör sitt bästa. Lärarna har ett hästjobb med ökad arbetsbelastning och ökade krav på att barnens prestationer ska värderas, registreras, mätas och jämföras. På det sättet blir ju alla steg utanför ramarna problematiska. I klassrummet och för skolorna. Därför remitterar man ungar till utredning. Därför är skolorna oftast tacksamma för en adhd-diagnos. Det är lättare att få hjälp från rektorn eller utbildningsförvaltningen om man har papper på vad eleven behöver. Till det kommer medicinernas roll. Medicinen funkar för de allra flesta barn. De blir lugnare och får lättare att koncentrera sig. På det sättet är det väl så att inga steg utanför ramen accepteras längre. 

Vad är det viktigaste du har sett?

– Utredningsbolagens roll. Jag visste inte att de fanns. En så pass stor sektor som bara jobbar med att utreda psykisk ohälsa. Vissa bolag jobbar nästan bara med att utreda adhd. De behöver inte ta ansvar för behandling. I vissa fall gör de väldigt förenklade utredningar. Jag tittade på ett fall där man bara träffade barnen två gånger, och redan vid andra tillfället meddelasdiagnosen.

Du beskriver också vad som liknar en korrumperad ordning på tillsynsmyndigheterna.

– Jag skriver om en sakkunnig i psykiatri på Socialstyrelsen sedan i mars 2017, som samtidigt har ett forskningsuppdrag på Karolinska institutet som är helt finansierat av det läkemedelsbolag som jobbat mest offensivt med marknadsföring av adhd­-diagnosen i Sverige. Hon är en av de 50 jag har granskat; 24 av dem har band till läkemedelsindustrin.

En annan myndighet med hårda band till läkemedelsindustrin är Läkemedelsverket. När blir den sortens ofrånkomliga band för hårda?

– Läkemedelsverket får 76 procent av sina intäkter från läkemedelsindustrin, är helt beroende av dem. Hälften av de anställda på Läkemedelsverket kommer från läkemedelsindustrin och hälften av de som slutar går vidare. Det är en stor risk för det som kallas institutionell korruption. 

Hur motverkar man det? 

– Vissa av intäkterna skulle kunna lotsas på ett annat sätt, slussas till forskningsfinansiärer som Vetenskapsrådet. Sedan får man söka, som man gör med annan forskning – varför är det så omöjligt? Mängder av studier visar hur en direktsponsrad forskning förtiger biverkningar och förtiger bristande effekt.

Du skriver om en som inte känner igen sig i sin diagnos och en som vill avdiagnosticeras. Kommer det att bli vanligare?

– Det verkar så. Allt fler föräldrar vänder sig till psykiatrin för att få en ny utredning och få sina barn avdiagnosticerade. Det innebär samma typ av utredning, besvärlig och komplicerad.

  Att problematisera de skenande neuropsykiatriska diagnoserna och läkemedelsindustrin brukar leda till att man blir hårt ansatt. Är du beredd?

– Ja. Boken är fackgranskad av experter, och de har varit entusiastiska. Jag är inte rädd för att den här boken skulle falla på saklig kritik.

Fakta | Katarina Bjärvall

... är journalist och författare. Hon har tidigare skrivit böckerna »Vill ha mer – om barn, tid och konsumtion« (2005), »Var är du? Människan och mobilen« (2011) och »Yes! Därför köper vi det vi inte behöver« (2015).