Rösten från Paris har tystnat

Året är 1945. Kriget är över och Europa ligger i ruiner. Omgiven av bråte och sönderslagna drömmar anländer en man till hamnstaden Le Havre. Han har avbrutit sina studier och är på väg till Paris, driven av en dröm att berätta och med ett kilo smör och några silkesstrumpor i bagaget. Över 60 år och nästan ett helt liv senare är Knut Ståhlberg fortfarande kvar. Flera generationer svenskar har vuxit upp med »rösten från Paris« och kommer aldrig att glömma den gestikulerande sommarvikarien, som under årets varmaste månader varje år presenterade »Rapports« nyheter med en glöd som förde tankarna till hans älskade Frankrike.

Knut Ståhlberg tar emot i sin vackert inredda lägenhet ett stenkast från Trocadéro i Paris. Blicken är lika skarp som jag minns, även om hörseln inte räcker till för att kunna göra intervjun på en bullrig restaurang. Utanför fönstret tronar Eiffeltornet, längs väggarna hänger tavlor målade av konstnärsvänner, minnen av ett långt och händelserikt liv i Frankrikes huvudstad.

– Mitt liv började när jag kom hit, allt som hände innan är ointressant, svarar Knut Ståhlberg på frågan om hans ungdom.

Han berättar om hur det första man ville göra när kriget tog slut var att ge sig ut i Europa, och att det ju då bara fanns ett sätt att försörja sig på, »märkvärdigare var det inte«, förklarar han sin väg in i utrikesjournalistiken. De första åren skrev han för Aftontidningen, som var den enda som inte fått iväg någon reporter till Paris efter krigsslutet. Så småningom hette uppdragsgivaren Sveriges Radio och därifrån var steget inte långt till Sveriges Television, där han som sagt gestikulerade sig igenom sommarsändningarna.

– Äh, det där är enormt överdrivet. Jag var intresserad av det jag sa, och till skillnad från många andra i min generation som bara läste upp, så pratade jag normalt, och då talar man även med händerna, säger Knut Ståhlberg och visar med hela kroppen hur det kunde se ut.

Vi börjar prata om hur det är att vara folkkär, Knut säger att det är spännande med berömdhet, men att det beror på hur man uppfattar den själv, och börjar berätta en anekdot från en sommar hemma i Sverige. Om hur han en dag ser hur Stockholm pryds av löpsedlar från Expressen med texten »Knut Ståhlberg vi älskar dig«. Knut tar med sig sin dåvarande franska hustru ut på stan för att visa henne, hon får texten översatt och står still en stund, innan hon vänder på klacken med ett »ils sont fous!«.

– Vi gick därifrån, och så var det inget mer med den saken. Men hon hade ju rätt, de var ju helt galna, skrattar Knut Ståhlberg.

Han menar att det inte är journalisterna som är intressanta, utan dem de träffar. Att det viktiga är det man får vara med om, och att man till slut tycker att man som reporter är överflödig.

– Vi sitter ju bara på läktaren och berättar om det vi ser.

Knut Ståhlberg är älskvärd, men inte helt lätt att intervjua. Det märks att det är han som är van att ställa frågorna, och ofta bemöts en undran med ett »vad tycker du själv?«, som när jag frågar om hur han ser på hur korrespondentlivet förändrats över åren.

– Det är länge sedan det gamla korrespondentsystemet upphörde. Jag och Bo Järborg var väl de sista livstidskorrarna. I dag är det en kapplöpning om vem som ska få åka, folk står i kö, och sen har de bara tre år på sig, säger Knut Ståhlberg.

Han citerar sedan en diplomat han träffat, som sade att när man efter tre år precis lärt sig landet, så är det dags att åka till nästa. Stålberg konstaterar att han hann lämna journalistiken i tid.

Idag är det författandet som upptar större delen av hans tid. Fem böcker har det blivit hittills, den senaste en tegelsten om Charles de Gaulle som fick väldigt fina recensioner. I dag arbetar han på en bok om relationen mellan de Gaulle och Winston Churchill, två stora statsmän som ständigt låg i luven på varandra, men som till slut ändå nästan alltid kom överens. Jag frågar honom om han aldrig funderat på att sluta arbeta – han har ändå varit folkpensionär i över 20 år.

– Sluta arbeta? Vad skulle jag göra i stället? Jag njuter av livet genom att fortfarande vara närvarande, och jag tror att jag fortfarande fyller en roll, säger Knut Ståhlberg.

Han gör en lång utläggning om hur illa behandlat Frankrike blivit genom åren av okunniga skribenter. Om hur det skrevs spaltmeter om när fransmännen gjorde en sista kärnvapensprängning i Stilla havet, men att det inte nämns med ett ord att det hela nu är nedlagt. Att man sprängde och testade en sista gång, för att aldrig behöva göra det igen.

Vad är han då mest stolt över när han ser tillbaka på sitt långa liv? Knut Ståhlberg gör en paus, upprepar ordet, och säger att han inte ser tillbaka så på sig själv, men börjar prata om livet som korrespondent.

– Det märkliga är hur ensamt det är. Du umgås dagligen med människor och har en massa bekanta, men inga vänner. Hemma i Sverige har man redaktionen omkring sig, men som korrespondent är man ensam.