»Kulturen drunknar i alla events«

Hon kommer några minuter före utsatt tid. Hinner hon springa hem med matkassarna hon handlat på vägen först? Visst. Hon bor bara ett par kvarter bort.

– Här har det suttit många kulturpersonligheter, säger en av herrarna vid grannbordet till sitt sällskap medan jag väntar.

Jo. Och Svenska Akademien äter ännu sina torsdagsmiddagar här på krogen – uppe i Bellmansalongen.

Lunchsamtalet med Ebba Witt-Brattström ska också handla om vår kultur­offentlighet – och om hennes uppbrott från svensk högskolevärld: hon ska bli professor i nordisk litteratur i Helsingfors. Främsta skäl för steget över Östersjön: »humanioras förfall« här hemma.

Så sent som i höstas kom hon hem efter tre år som gästprofessor i Berlin, dit hon sökt sig av liknande orsaker.

De närmaste månaderna ska hon skriva färdigt del två av »kvinnokampsbiblioteket« – den tänkta trilogi som inleddes med »Å alla kära systrar« häromåret – och gå en nybörjarkurs i finska.

Hon tillträder sitt nya jobb i augusti.

– Jag är så glad att jag har fått den här chansen. Alltså, jag har smak för lite gammaldags universitet. I Finland har man ett antal sådana – inte en massa högskolor utspridda över landet, av region­politiska skäl, som här.

– Och det är klart roligare att arbeta med studenter som kommer från en kunskapsskola, som den finska är.

Hon ser för den delen tydliga likheter mellan finskt och tyskt: inom skolan, den akademiska världen, i kunskaps- och bildningssyn. Liksom i kulturlivet:

– På båda håll får även allvaret finnas. Det är tillåtet med en lite högtidligare hållning. Här hemma är allting så uppblandat, kultur och nöje, högt och lågt. Allt ska vara så skojigt, alltid. Det blir en ganska låg nivå.

– Här drunknar kulturen också i så mycket annat: i alla events. Och kändiskulten invaderar.

Ja, klivet över till vårt östra grannland är delvis en flykt, säger hon när torsken och gubbröran är avklarad och kaffe med tryffel­pralin hamnat på bordet.

– Jag tycker inte jag kan undervisa i litteraturhistoria på den svenska högskolan längre, när allt fokus är på det nya, när man snuttifierar utbildningen, sänker kraven hela tiden, drar ner antalet sidor som ska läsas, förutsätter att eleverna inte kan eller vill. Det blir svårt att utöva yrket med någon auktoritet.

Hon plockar fram en svart liten dosa och lägger in en prilla. »Damsnus.«

– Här är vi också så rädda för de historiska sambanden. Det är man inte i Finland. Litteraturvetenskapen förutsätter ju ett historiskt perspektiv. På många sätt är Finland mera Sverige än Sverige självt. Eller som det var här när jag fortfarande kände mig hemma i mitt land.

Lite som Tyskland även i det avseendet.

– Sedan är jag ju så inläst på den finlandssvenska litteraturen.

En av hennes böcker handlar om Edith Södergran, exempelvis.

Hon har undervisat i litteratur i ett kvarts sekel, är professor i ämnet, med genusinriktning, på Södertörns högskola sedan 2000.

På Helsingforsuniversitetets hemsida står inget om genusperspektiv i beskrivningen av den blivande arbetsplatsen.

– Det perspektivet finns ändå, automatiskt, i finländsk litteratur. Södergran och Hagar Olsson till exempel: det var en systermodernism som de iscensatte. Och många kvinnliga finländska författare har varit och är mycket synliga och tydliga. Ett tufft gäng. Där finns en tradition av kvinnlig stolthet som tilltalar mig.

Nej, den före detta Grupp 8-aktivisten tänker inte släppa genusorienteringen – och tycker att det finns goda förutsättningar för den i Finland.

– Finlandssvensk litteratur har varit en motor för den svenska. Fast den är undervärderad. Och det är spännande med språket också: att finlandssvenskan lär vara mera ursprunglig.

Hon bävar en del för det kommande veckopendlandet, bara. Stockholm blir till en början fortsatt bas för familjen.

Halva den nya professorstjänsten är vikt för forskning: det kommer att finnas tid att skriva, även fortsättningsvis. Som nu – då hon tillbringar dagarna i sin forskarcell i Börshusets källare. (Där hon för övrigt satt också långt innan maken Horace Engdahl tog plats på stol nr 17 ett par trappor upp.)

Del två i kvinnokampstrilogin handlar om det Ebba Witt-Brattström kallar kultur­feminismen under 70-talet och vad epoken betytt för litteraturen. I vår före­läser hon i ämnet runtom i landet.

– Och så har vi det stora ... den 8 mars. Då lanseras Nordisk kvinnolitteraturhistoria online. Gratis.

Hon ler lite finurligt. Är nöjd med projektet; hon var också svensk redaktör när de fem banden gavs ut på 90-talet.

– Det kommer att bli så lättillgängligt. Och våra skolbarn, de kan gå in på nätet och läsa – det är ju så det ser ut i dag. Visst, det finns andra kunskapsbanker om litteratur även på nätet. Men ändå.

– Det här är något visst. 250 artiklar om 850 kvinnliga författare. De unga kommer kanske att tro att det inte finns några manliga författare. Det är en liten revolution, i det tysta.