Lars Danielsson, generalkonsul

När Lars Danielsson cyklade till vår lunch mötte han en man som gick in i en lyktstolpe. Han är fortfarande så igenkänd att människor tappar hakan.

Men nu lämnar han det här halvklotet och börjar som generalkonsul i Hongkong och Macau. Det jobbet var det tjugosjunde han sökte och knappast det han helst ville ha.

Vad gör en generalkonsul?

– Ja, man är väl en levande flaggstång. Jag har ägnat tolv år åt EU-frågor och hoppades att arbetsgivaren hade velat dra nytta av mina erfarenheter, säger han diplomatiskt.

Men han är glad att få börja om, starta ett nytt liv bland människor som inte går in i lyktstolpar när de möter honom, inte häller otidigheter över honom när han går på Operan med familjen.

Dessa dagar packar han sitt hem. Alla böcker ska med, alla utom dåliga deckare. Dem har han tagit till sommarstället. Han är son till en skolbibliotekarie, kan aldrig göra sig av med böcker och känner en vällust när han bläddrar i ett uppslagsverk.

Och vad tar du med dig från ditt arbetsrum på UD?

– Ingenting. Jag har ju inte begåvats med så många arbetsuppgifter där.

Kort resumé: Var Lars Danielsson på jobbet när flodvågen drog in över Sydostasien? Vilka ringde han? Katastrofkommisionen, konstitutionsutskottet och JO, justitieombudsmannen, försökte reda ut vad som hände i maktens korridorer dagarna efter katastrofen. JO:s utlåtande tvingade Lars Danielsson att lämna sitt jobb som statssekreterare och Göran Perssons närmaste man. JO menade att han hade brustit i noggrannhet och att han hade försvårat Katastrofkommissionens arbete genom »uppenbar ovilja eller oförmåga att bidra till ett klarläggande«.

Han återvände till UD, där han hade kvar sin tjänst. Men han fick inga vettiga arbetsuppgifter, och han sökte jobb efter jobb. Utrikesminister Carl Bildt menade att Lars Danielsson hade ljugit om vad han gjorde den där ödesdigra dagen, och att han därför var olämplig.

Över pannbiffen säger Lars Danielsson:

– Det fanns en politisk potential i detta, som oppositionen exploaterade.

Livet hade kunnat se så annorlunda ut om Lars Danielsson hade stannat i Halmstad, där han växte upp. Eller i Laholm, där han efter Socialhögskolan arbetade i kommunhuset och hyrde ett pittoreskt hus som ägdes av Carl Bildts far. I Laholm var han kommunalrådets högra hand, och han säger att åren där var ungefär som de med Göran Persson.

– Sven Nilsson från Laholm och Göran Persson från Vingåker, det var inte så stor skillnad på mina jobb.

Men han sökte till aspirantutbildningen på UD, ett stort steg för folkskollärarsonen från Halmstad. Visserligen hade han turnerat med kören i Europa och redan som 12-åring och på eget initiativ vistats i USA en tid. Halmstad och världen levde sida vid sida inom honom och kom han in på UD kunde han förena detta, tänkte han.

– Jag kände mig väldigt udda. Men jag klarade alla prov och tester.

När han väl var en del av denna värld, som han själv ibland upplever som högdragen och uppnäst, gjorde han snabb karriär. Han var stationerad på ambassaderna i Beijing, Genève och New York och arbetade sedan som statssekreterare åt Ingvar Carlsson och Göran Persson. I sin bok »I skuggan av makten« berättar han vad Göran Persson sa när denne tillträdde som statsminister: »Jag kan inte mycket om utrikespolitik och EU-frågor så jag litar på att du kan sköta det.«

Lars Danielsson blev Göran Perssons högra hand och ingen kände igen honom när han kom cyklande till Rosenbad. Men efter flodvågen förändrades hans liv totalt.

– Det fanns ett behov av någon som var svart och det fick ohyggliga konsekvenser för mig. När drevet når en viss styrka spelar det ingen roll vad man gör och säger. Det går inte att stoppa. I ett och ett halvt år handlade flodvågeriet bara om Lars Danielsson, och detta ändrade mitt liv totalt.

Först när han skrev boken orkade han gå igenom alla klipp och ta in vad han hade varit med om. Hur han cyklade på Regeringsgatan och såg löpsedeln utanför 7-Eleven: »Lögnare!« Han säger att han har varit naiv, att han tidigare trott att människor i grunden är goda.

– Den utgångspunkten har jag inte längre. Jag har blivit försiktig, återhållsam och släpper inte folk inpå livet. Man går inte stärkt ur sådant här. Nej, det är bara destruktivt.

Han känner en förväntan inför det nya, för jobbet är ändå vad man gör det till, menar han. Han vet en hel del om Kina, talar hygglig kinesiska och hoppas kunna öka kunskapen om vad som händer i detta jätteland. Han vill beskriva för intresserade hur tillväxten och det politiska systemet samspelar och jobba för att mer kapital från Hongkong strömmar in till Sverige. Vad UD vill vet han inte. Han har inte fått någon arbetsbeskrivning.

Han vill komma hem med jämna mellanrum och prata om Kina, men också om sin bok och om det som hände i samband med flodvågen.

– Det finns ett stort intresse ute i Sverige att diskutera medieetik. Hur skyddar man sig mot förtal? Hur förhindrar man att medier slår sönder ens liv?