Lena Endre: »Jag vill bli Dramatenchef«

Lena Endres ansikte fyller hela duken. Kameran granskar henne närgånget. Från andra sidan bordet förklarar en röst att hon nu är skild från Mikael Persbrandt som reser sig upp och går. Lenas rollfigur snörper på munnen och sitter kvar. Det är närgånget, naket och framför allt ingen smickrande bild av en av Sveriges vackraste kvinnor.

Filmen, »Himlens hjärta«, handlar om den otrohet som lett fram till huvudpersonernas skilsmässa, och visas på filmfestivalen här i Berlin. Den har fått mig att diskutera otrohet hela kvällen efter visningen, ett tema som fortsätter när jag träffar Lena Endre på hennes hotell dagen därpå.

– Då kan du ju bara föreställa dig hur mycket vi diskuterade otrohet under de veckor vi spelade in filmen, säger hon och börjar prata om att det finns så oerhört mycket ilska bland medelålders kvinnor. Kvinnor, vars barn lämnat boet, och som nu vill börja leva på nytt och förverkliga sina drömmar, medan mannen bara sitter där och vill titta på tv och är nöjd. Kvinnor som frågar sig själva om livet inte ska vara mer än så här, och som går omkring arga och frustrerade.

Lena Endre har själv gått igenom en skilsmässa. Hon var fortfarande gift med skådespelaren Thomas Hanzon när hon förälskade sig i sin nuvarande man, regissören Richard Hobert. En affär som länge engagerade alla Sveriges skvallerintresserade. Har hon tänkt på att det kommer att blåsas liv i den historien igen nu?

Hon svarar kort att det här inte handlar om hennes liv, men att hon ändå är glad för att hon har erfarenhet av den smärta en skilsmässa innebär. Att äktenskap är den enda formen av tvåsamhet hon kan tänka sig, men att en resa till Indien i julas ändå fått henne att tänka. Där väljer föräldrarna partner, och de förstår inte hur ett förhållande som enbart bygger på kärlek kan fungera.

– Egentligen är det bara otroligt mogna människor som borde gifta sig, säger Lena Endre och frågar retoriskt om det är rimligt att ställa så höga krav på en annan människa som vi ofta gör på våra respektive.

Lena Endre var den unga vackra skådespelerskan som i mitten av 80-talet blev Ingrid med hela svenska folket i tv-serien »Varuhuset«. En serie som Ingmar Bergman sa var »så dum att den inte kunde beskrivas«. Ändå måste han ha tittat på den, för 1987 plockade han in henne på Dramaten.

Och Bergman gjorde stort intryck på Lena Endre, liksom de flesta andra som jobbat med honom.

– En anledning var att han var så världsberömd. Det hade varit annorlunda om han kom från en landsortsteater och satt upp tre pjäser. Folk lyssnade på honom, och jag tror att man tolkade honom positivt för att han gjort så mycket bra, säger Lena Endre.

Hon berättar hur Bergman en gång sade att han var hälften kvinna, hälften man, och att det var det som gjorde att han hade sådan förståelse för kvinnor. Kanske framför allt för vackra kvinnor. Hon är oförskämt snygg i sin rutiga blus och jeans, men kvällen innan exponerades en tolv meter stor Lena med tydliga rynkor kring mun och ögon på filmduken. Kameran fokuserar hela tiden på hennes ansikte.

– Jag försöker att inte tänka på det. Men man kan bara göra en sak för kommande generationer, och det är att tillåta sig själv att åldras. Vi lever i ett samhälle, med USA i spetsen, där man inte får bli gammal. Jag tycker att det är respektlöst, föraktfullt och gräsligt.

Hon tycker inte att man ska mixtra med sitt utseende. Att det alltid finns något som inte stämmer i ett opererat ansikte.

Hon nästan fnyser när samtalet glider in på Hollywoodstjärnor som knappt kan röra pannan för all botox. Lena Endre säger att vi måste återfå respekten kring att bli vuxen, lära oss respektera kunskapen och visheten som kommer med åldern.

Det märks att det är en fråga som engagerar, men inte tillnärmelsevis lika mycket som den svenska kulturdebatten, eller snarare om avsaknaden av en sådan. Jag har precis frågat henne om ryktet stämmer att hon vill bli ny Dramatenchef, och fått ett självklart »det är klart att jag vill det, men det är det många som vill« till svar. Hon vill absolut inte gå in på vad hon skulle förändra om hon får överta rodret, men håller en lång utläggning om hur kulturen håller på att rinna ut med avloppsvattnet i Sverige, och att det är genant att konst inte får kosta.

– Jag blir så jävla upprörd när jag tänker på att kultur knappt ingår i skolundervisningen längre. Man kan gå ur skolan utan att ens känna till våra största författare. Vi har kunskapen, men vi stjäl den från ungdomarna. Och oss på teatern behandlar man som vi vore ett tidsfördriv, säger hon upprört, och slår fast att teater inte är underhållning.

Man sätter upp pjäser för att säga något, även om det är bra om man kan roa också. Men det är budskapet som är det viktigaste och Lena Endre anser att Sverige måste få i gång en ny kulturdebatt.

– Se bara här. Det har aldrig varit så mycket svenska filmer som på Berlinalen i år. Ändå är det nästan inga svenska journalister här, de är alla hemma och bevakar melodifestivalen, som anses mycket viktigare. Det är skrämmande, säger hon.