Majgull Axelsson, författare

Isbrytaren Oden plöjer genom månlandskapet. Scenerna utanför hyttfönstret är de samma, timme efter timme, dag efter dag. Det är inte särskilt dramatiskt, snarare lugnande. Som att lämna världen men ändå vara kvar.

Majgull Axelsson, som numera har problem att koncentrera sig på skrivandet hemma i Stockholmsvåningen, förvånas över att hon faktiskt fick skrivro i den trångbodda konstnärsexpeditionen på väg till Alaska. Tre år har gått sedan dess och resultatet har blivit romanen »Is och vatten, vatten och is«. Berättelsen handlar om kärlekslöshet, syskonrivalitet och tärande familjehemligheter. Teman som återkommer gång efter gång i hennes författarskap.

Majgull Axelsson bor i traditionstyngda författarkvarter i Vasastan. Hon drar kappan omkring sig och huttrar i Tegnérlundens bitande vind. Sneglar på den lilla skulpturen av kvarterets ena superkändis Astrid Lindgren och kluckar gott åt den pompösa statyn av den andre, August Strindberg. Skalden stoltserar med svällande muskler och bred bringa i Carl Eldhs tappning.

– Jag brukar alltid skratta lite när jag går förbi. Tänk om Selma Lagerlöf hade avporträtterats som en bystig pinuppa.

Trots hennes noggranna arbetsrutiner har staden numera en splittrande effekt på skrivandet. Hon kliver upp vid sjutiden, äter frukost och går ut med familjens nytillskott, en liten terriertik. Sätter sig vid skrivbordet klockan tio och jobbar på fram till två på eftermiddagen, längre om hon befinner sig i slutskedet av ett romanprojekt. Allra bäst jobbar hon ute i stugan i Roslagen, ensam med hunden som enda sällskap. Hon beskriver sig som en ganska enkel person, utan egentliga hobbys, som trivs bäst när hon får gå runt och fundera på sina historier.

– Skrivandet har förstört mitt minne. Ibland har jag jättesvårt att skilja vad som hänt i verkligheten från det jag skriver om i mina berättelser.

Majgull Axelsson föddes i Landskrona 1947. Mamman var servitris, pappan lokförare. När hon var fem år gammal tvångsförflyttade SJ hennes pappa till den småländska järnvägsknuten Nässjö. Hon beskriver sin familj som gedigen arbetarklass. Det fanns många starka kvinnor i släkten som visste vad som räknades om man var kvinna, att kunna sy och brodera.

Skrivit har hon gjort sedan barndomen. Men att bli författare fanns aldrig på kartan. En sådan pretention kunde hon inte ha. I stället blev hon journalist. Det tog henne 20 år att våga sig på att skriva litterärt.

– Jag var livrädd för författarskapet. Det har nog med min arbetarklassbakgrund att göra.

Innan avhoppet från gymnasiet efter första ring så hann hon träffa sin blivande make Jan Axelsson, i dag programdirektör på svt. De flyttade ihop i 20-årsåldern, och jobbade bägge som journalister på landsortstidningar innan hon gick till UD. Det skulle bli en kort sejour som informationssekreterare åt dåvarande utrikeshandelsminister Mats Hellström. Ett jobb som inte var något för henne, men som ändå varit till stor nytta i skrivandet.

– Det var tungt att andas på UD och det var många saker jag tyckte illa om. Det fanns regler för exakt vad man skulle säga och hur man skulle säga det.

1999 skapade Majgull Axelsson stora rubriker då hon i en intervju i Dagens Industri gick till hårt angrepp mot maktens män, dessa dumma typer som skulle må bra av att läsa mer skönlitteratur. Hon skrattar lite när hon påminns om uttalandet men står fast vid att det finns en inskränkthet i maktens korridorer.

– Är man inte intresserad av att lära sig om andra världar än sin egen så blir man inskränkt och dum.

I dag är hon glad över de många omvägarna fram till den sena författardebuten. Få författare håller loppet ut och unga debutanter kroknar ofta i 40-årsåldern.

– Mitt språk har blivit sämre med tiden. Jag har nog tappat den naivitet och glödande vilja att berätta som utmärker mina tidigaste böcker, som »Rosario är död« och »Aprilhäxan«.

För när hon till slut vågade sig på att skriva litterärt var det enklast att börja med reportageböcker. 1989 kom »Rosario är död«, Majgull Axelssons dokumentära debutroman om ett filippinskt gatubarn. Det definitiva genombrottet kom 1997, med den skönlitterära romanen »Aprilhäxan«, en braksuccé som belönades med Augustpriset och gjorde Majgull Axelsson stor i Europa. Det var en omvälvande period i hennes liv, systern hade opererats för en hjärntumör och blev sig aldrig mer lik. Föräldrarna dog och mycket tid spenderades på vårdinrättningar.

Den här tiden har satt tydliga spår i hennes författarskap. Utsattheten, men också styrka där den är som mest oväntad. Majgull Axelsson intervjuades nyligen av en ung, polsk journalist som hade en bukett blommor med sig till intervjun och lyriskt talade om det befriande i hennes kvinnoporträtt.

– Hon berättade att i polsk litteratur sitter kvinnorna alltid och plockar en höna i något hörn. Och det är ju inte mycket höns i mina böcker.