Intervju

»Man kan bli lite äcklad av sig själv«

Text: Martin Röshammar

Publicerad 2014-05-08

Bild: Mareike Timm

Rebecca & Fiona är väldigt sammansvetsade. Att de är som två kärnkraftverk gör också att de hela tiden höjer kraven på sin egen arbetskapacitet. Kanske är det därför Fiona FitzPatrick plötsligt ser nervös och orolig ut där hon sitter vid det runda bordet på Sturehof. Hon har fått lock för ena örat och känner det som att hon ska svimma, som att hon ska välta.

Det släpper men, som de säger det själva, de blir frustrerade och rastlösa när de inte jobbar. De vill helt ha kontroll över det mesta, inte minst reselogistiken.

– Det är naturligt för oss att vara konstant aktiva, säger Rebecca Scheja.

För en tid sedan kom det fram en kille till henne. Han var kluven i sin syn på dem. Han var inte otrevlig, men tonen var hård. Killen sa att han älskar deras musik: »Alltså jag dör, ni är mina favoritartister. Men jag upplever att sättet ni pratar politik på, att det blir motsägelsefullt. Jag får inte ihop det.«

Men Rebecca & Fiona skiter i det, om inte folk får ihop kärleken till god mat, discjockandet på bland annat ställen kring Stureplan (»vår arbetsmarknad« som de uttrycker saken), stora platåskor, en allt mer framgångsrik popkarriär med de värderingar de har och gärna pratar om. De är feminister och har hjärtat till vänster.

– Det är så konstigt, det finns så mycket krav för att man ska vara vänster. Det räcker inte att man är en solidarisk människa som tror på jämlikhet och på att dela med sig. Då har det blivit en kamp i kampen för oss där vi deltar i ett kapitalistiskt samhälle där vi gillar att gå ut och äta för våra förvärvade pengar som vi har tjänat på vårt yrke, säger Fiona FitzPatrick och fortsätter:

– Man ifrågasätter aldrig Håkan Hellström. Men två unga tjejer. Ja, vi kanske måste locka håret för att det är så samhället ser ut. Vi måste få göra det men ändå kritisera det samhället. Vi kan inte bo i en stuga i skogen, odla vår egen mat och släppa musiken gratis, för att få rätten att uttrycka oss. Det sticker i ögonen på många, hur vi beter oss. Men vi har rätt att få vara precis som vi vill, för vi mår bäst så här.

De två träffades i början av 2008 och började dj:a ihop redan efter ett halvår. För att göra historien väldigt kort kom deras första skiva, »I Love You, Man!«, 2011. Den har tagit ut dem i världen, de har varit och är ständigt på resande fot. Den nya skivan, »Beauty Is Pain«, är allra mest en popplatta där de bakat ihop allt de gillar. Här finns åttiotal och nittiotal, här finns den housevärld de verkar i som discjockeys och här finns antagligen ett pärlband av radiohittar.

– Vi tycker väldigt lika, vi utvecklas tillsammans, säger Fiona FitzPatrick.

De enda gångerna det skär sig är när de är fulla och bråkar om ljudet när de står och mixar i discjockeybåset. Då hör de inte vad den andra säger och de skriker för att det är högt. Då blir det missförstånd och tjafs.

– Man måste ge varandra space. Nu reser vi med en turnéledare och han är så ovan vid att prata om känslor. Vi pratar hela tiden om hur vi känner. Gör man inte det, bryter man kanske ihop till slut, menar Rebecca.

Fiona FitzPatrick menar att de måste hålla relationen rolig, att man inte bara kan vara »tärande«, att det är viktigt att göra saker när de är ute på sina resor, att inte bara hålla sig för sig själv på hotellrummet. Det kan handla om att dricka gott kaffe, shoppa eller gå på museum.

– Vi har såna sjuka förutsättningar. Vi kommer till en stad och blir omhändertagna. De brukar ofta bjuda oss på en fantastisk middag. Vi får ofta bo på fina hotell. Det är så mycket omkring själva uppträdandet som är guld, säger Rebecca.

Men när tempot är så högt, när de fina hotellen blir vardag, liksom flygplatser världen runt, hur bra är de på att njuta av att det går så bra, att deras publik växer och växer?

– Vi njuter av att göra musik, av att folk vill lyssna på vår musik. Och av att få göra musik. När vi kommer hem njuter vi av svensk mat, av våra vänner. De är också väldigt delaktiga och förstående. Jag får en känsla av att många kändisar inte har så många riktiga vänner, säger Fiona.

– Jag brukar säga, innan vi börjar prata, att snälla fråga inte hur vi har haft det, hur det har varit på spelningarna och när jag ska åka igen. Det är det alla undrar och det är det man inte vill prata om, när man precis har kommit hem. Man vill bara vara i nuet, men blir så stressad av de frågorna. Man blir så påmind om att man inte har det där vanliga livet längre, med dem, förklarar Rebecca.

– Det känns också lite äckligt att de ska behöva lyssna på oss och veta så mycket om vad vi gör. Man kan bli lite äcklad av sig själv. Vi vill höra hur det är på Sös (Södersjukhuset) eller i klassen. Hade vår bästis fått ta med oss till Sös hade vi följt med, men det går ju inte. Det är ju bara hon som kan följa med oss till vårt jobb, konstaterar Fiona FitzPatrick.