Intervju

»Man kan inte räkna fram hur framtiden blir«

Text: Brita-Lena Ekström

Publicerad 2014-05-29

Bild: Mareike Timm

Hur känns det att vara i hetluften? frågar jag Cecilia Skingsley. Dagen innan har hon presenterat Riksbankens undersökning om svenska folkets skulder. Långa referat och stora porträttbilder på ekonomisidorna i pressen. Det föll på hennes lott att som en av fem vice riksbankschefer presentera rapporten. Eller »fronta det här materialet« som hon själv uttrycker det.

Obesvärad över uppmärksamheten tycks det. Vi går vidare över morgonkaffet och den matiga frukostfrallan i arbetsrummet på Riksbanken ovanför Sergels torg, mitt i Stockholm. Peter Celsings byggnad från mitten av 1970-talet är tungt imponerande sedd från gatan, lätt och behaglig härinne.

Hon blev förvånad över resultatet av undersökningen. Svenskarna har större skulder än vad man tidigare har känt till, och de finns i bredare inkomstklasser än man trott, är både unga och gamla och bor lite varstans i landet.

– Det är alltså en myt att det bara är ungdomar och Östermalmsbor som har dragit på sig stora skulder, konstaterar hon.

Det är ett år sedan hon tog klivet över Brunkebergstorg från jobbet som chefekonom på Swedbank till det sexåriga mandatet som vice riksbankschef. Och sen dess har hon varnat för svenskarnas växande skulder.

När Cecilia Skingsley sammanfattar rapporten på två minuter och 23 sekunder på Riksbankens webb märks det att hon har ett förflutet som journalist, krönikör och politisk tjänsteman. Enkelt och redigt, men också med pondus.

Som 23-åring och med en halvfärdig fil kand plockades hon upp av den moderate skatte- och finansmarknadsministern Bo Lundgren. Hon blev hans pressekreterare. Nittiotalskrisen bröt ut och hon lärde sig »hur allt hänger ihop«, samspelet mellan stat, politik, ekonomi och marknad. Jag frågar om den starten; politik och regeringskansli är svaret på frågan varför det har gått så bra för henne.

– Vi jobbade extremt mycket, under en svår tid för svensk ekonomi. Vi fick erfarenhet från en mängd olika områden men också att presentera, analysera, debattera och leda. En slags hantverkslära i samhällsfrågor.

När Dagens Industri letade efter en kunnig person som kunde skriva om den finansiella ekonomin hittade de denna praktiker i regeringskansliet som var beredd att sluta betala medlemskap i moderaterna.

– Det var inte alla gamla vänner som gillade det jag skrev när jag bytte från politiken till journalistiken. Min krets krympte så här mycket, måttar Cecilia Skingsley mellan tummen och pekfingret.

Hon konstaterar att det blev en del sura miner från tidigare arbetskamrater, som inte gillade att gisslas i spalterna. Hon har lyckats med konststycket att vara kolumnist i affärspressen och bankekonom på en och samma gång.

Kanske var det därför radions och tv:ns debattredaktörer gärna ringde henne när finanskrisen skulle förklaras. Riksbankens presschef Tomas Lundberg, som också dricker kaffe med oss, är nöjd med en medievan direktionsmedlem.

Tillbaka till de skuldsatta svenskarna, som lånar mer än de flesta andra i Europa.

Hur bekymrad är hon ?

– Definitivt en av de större utmaningarna för samhällsekonomin. Eftersom vi nu till exempel vet att det är låg- och medelinkomsttagarna som lånar mest i förhållande till sin disponibla inkomst så måste vi fundera på vad som händer om det blir sämre tider, om arbetslösheten stiger och räntorna höjs. Hur stark eller svag är motståndskraften? Om alla gör likadant, som under nittotalskrisen, så leder det till stora effekter för samhällsekonomin.

Cecilia Skingsley ryser lite när vi börjar prata om vad som hände för tjugo år sedan; hur vänner och bekanta tvingades sälja sina villor och lägenheter med förlust, andra fick sparken och några gick i konkurs.

Sedan kom finanskrisen. Ytterligare något att lära sig av. Cecilia Skingsley säger:

– Den lärde oss hur lite vi vet både när det är oroliga eller stabila tider. Därför ska man ha respekt för att det kan komma nya smällar. Under tiden gäller det att gneta på!

– Jag tror inte att man kan räkna sig fram till hur verkligheten ser ut.

Cecilia Skingsley stortrivs på Riksbanken. Duktiga och kunniga tjänstemän, givande diskussioner i direktionen där tankar och åsikter flyger högt, fritt och åt olika håll.

Allra mest gillar hon resorna ut i landet, hon håller tal och debatterar på högskolor, banker, företag och föreningar.
Jag påstår att Riksbanken är hetare än finansdepartementet. I medierna, i debatten och inför vanligt folk. Räntan sätts där, bråken om hur den borde sättas och varför finns där.

– Visst kan det vara så. Men det är kanske inte rättvist i förhållande till hur mycket finanspolitiken påverkar.
Jag anar journalisträven bakom örat. Hon verkar trivas på platser där det blåser.