»Man kan svika sig själv hur mycket som helst«

När jag träffade Petra Marklund, då fortfarande mer känd som September, i februari förra året, var hon trött och gav ett lite stelt intryck. Efter ett monumentalt genombrott i »Så mycket bättre« på hösten 2010 dundrade hennes liv på i formel 1-fart.

– Jag var trött på mig själv och jag hade inte så mycket mer att ge. Det var så mycket att jag kände att jag tappade kontrollen. En hel del, inte minst skriverier, hände kring mig utan att jag ens kunde påverka det själv, säger hon  nu, ett och ett halvt år senare.

Så i stället för att turnera vidare valde hon att tacka nej. Hon försökte att hitta svaret på sin egen fråga: »Vad gör mig lycklig?« Svar: andra låtar. De gav henne ny och nödvändig energi.

Nu är det mycket igen. Den Jocke Berg-skrivna »Händerna mot himlen« hörs överallt och när skivan »Inferno« recenserades i förra veckan konstaterade DN:s Hanna Fahl att det är »en lyckad metamorfos som behåller en del av Septembers dansgolv och förenar det med klassiskt välkomponerad mollskalepop i Mauro Scoccos och Orups fotspår«. I SvD menade Kristin Lundell att det är svensk pop som gjord för att älskas.

Med Lill Lindfors och annat svenskt schlagerdoftande högt i högtalarna på en kändistät restaurang sprudlar Petra Marklund av glädje. Hon saltar på sin mat. Mycket. Utan att smaka.

Ett par dagar tidigare gjorde hon sin första spelning med de nya låtarna på Radiohuset och det breda leendet berättar hur det gick och hur hon känner för »Inferno«, skivan hon skapat tillsammans med Daniel Ledinsky, Jocke Berg och Sacka Becker. En skiva där relationers sammanbrott hela tiden står bakom nästa hörn.

– Jag har nog alltid velat göra något -annorlunda. För jag har inte känt att jag presenterat hela sanningen om vem jag är. Som musiktokig är det inte bara danspop jag lyssnar på. Eller snarare, det lyssnar jag kanske inte så mycket på hemma. Det är mer på klubb, säger Petra Marklund med sin hesa, raspiga röst.

Som September har det varit mycket fokus på artisteri, topplistor, hitlåtar. Men det mer avskalade, lilla formatet har alltid lockat henne och har funnits där redan från början, vid pianot.

– Den här skivan är ju också jättepoppig, men den är inte lika inrutad eller lika hittig.

Drivet har alltid funnits där. Hon själv och alla i hennes närhet har liksom alltid vetat att »Ja, Petra ska ju bli artist«.  Trots bra betyg i skolan och trots en aldrig sinande kreativitet.

Nu i sorlet på restaurangen undrar jag lite dumt om hon någonsin oroar sig för att tappa den totala målmedvetenheten, den obändiga viljan att göra musik.

– Det skulle nästan vara skönt. Det skulle vara skönt att slappna av lite grann. Jag tänker alltid på musik. Jämt. Jag tänker på musiken här, hur hon sjunger. Jag kan till och med ha svårt att finnas här i stunden för att jag blir så lätt distraherad, säger Petra Marklund och fortsätter:

– Att lägga musiken åt sidan vore nog nyttigt. För att sedan ta upp den igen förstås. Jag skulle nog snabbt längta tillbaka.

Å andra sidan, om hon någon gång skaffar familj vore det sunt,att få ägna sig åt -något som faktiskt är ännu viktigare än musiken. Att plugga vore inte heller helt fel. Kanske företagsekonomi.

– Då kunde jag ha ännu mer koll på mitt företag.

Men sedan är hon ju som hon är, ser redan fram emot att skriva nya låtar, att förverkliga de där produktionsdrömmarna hon har i huvudet.

Att koppla bort musiken, jobbet, är inte det lättaste för den rastlösa Petra Marklund som så gärna vill ha kontroll på det mesta som rör karriären. Men under hösten har hon plockat svamp och har blivit helt -manisk i det i stället, drömmer mardrömmar om svamp. Hon har också börjat titta på dramaserien »Homeland«.

– Den är skitbra, men hur ska de kunna göra storyn ännu bättre? Ändå blir det bara bättre och bättre. Äh, jag vet inte om jag vill koppla bort musiken.

Om det är musiken som gör det vet jag inte, men förvirringen är alltid närvarande hos tidsoptimisten Petra Marklund som ändå var i tid just den här dagen.

– Jag vill inte vara sen. Man måste ju skärpa sig, jag kan inte hålla på så. Men ah, nu ska jag vara helt ärlig. I dag bytte jag jacka. Jag har alla mina grejer hemma. Min dator, min plånbok. Jag har glömt allt. Jag har mobiler över hela världen. Jag är jättevimsig, men det är mest mig själv det drabbar, säger Petra Marklund.

Mitt i all vimsighet, vill hon ha regelbundenhet och rutiner. Det är »bra för hjärnan att städa upp lite och ha lite ordning«. Hon försöker träna på samma tider, liksom sånglektioner.

–Jag har ju ingen chef som står och bossar. Det kan vara bra ibland annars. Och om man har någon att träna med vill man ju inte svika. Sig själv kan man svika hur mycket som helst, säger Petra Marklund.

Fakta | Fisk på Hjördis

Bjuden på lunch: Petra Marklund.

Aktuell med: Hyllade skivan »Inferno« och lika hyllade singeln »Händerna mot himlen«.

Åt och drack: Helstekt flundra med skagenröra, ljummen isbergssallad och kokt potatis. Till det vatten.

Bjöd på lunch: Martin Röshammar som åt och drack precis samma som Petra Marklund.

Var: På Hjördis på Borgmästargatan på Södermalm i Stockholm.

Fotograferade: Angelica Zander.