»Man måste vara beredd att dö som artist«

Tio minuter i ett ringer Markus Krunegård. Han är på väg från en del av Södermalm till restaurangen som ligger i en helt annan del av stadsdelen. Tiden går och han hinner ringa en gång till innan han hittar rätt. När han väl dyker upp är han sympatiskt ocensurerad.

Han är eftertraktad efter sin framgång med skivan »Markusevangeliet« 2008 och med de två skivorna som gavs ut samtidigt i höstas.

Det verkar som om han tillbringar en del tid med »förutsättningslösa« möten med »doers«. Det handlar om snubbar som jobbar på reklambyrå eller liknande och har fått upp ögonen för Markus Krunegård och vill att de ska inleda ett fantastiskt samarbete. Han blir nyfiken, går på ett möte och sedan tar det honom två möten till att slingra sig ur.

– Ingen blir ledsen för ett nej egentligen, det är väl jag som tror att jag är så viktig att de blir ledsna.

För Markus Krunegård är skrivandet både okomplicerat och panikartat.

– Det känns hemskt om jag inte skriver. Jag tycker inte att det känns behagligt att inte göra det så jag får verkligen jobba på att vara ledig. Känslan var starkare förut, den känslan som säger att den senaste låten man skrivit, var den sista. Den skräcken är annars en bra drivkraft, rädslan för att göra något dåligt, att inte komma på något fantastiskt mer.

Den skräcken kanske kommer att leda till prestationsångest någon gång i framtiden. Han tycker att hybris och självrannsakan är två bra arbetsredskap om man bara har dem i schack. Under processens gång, vad man än gör, målar en tavla eller skriver en poplåt, måste man känna att det man gör fyller en plats i alla fall i skaparens egen värld.

– Men om man gör en skiva är det ganska ointressant att ha tio likadana hitlåtar. Det kan vara fantastiskt med en bagatellartad sång också. Kanske räcker det med en nyckelrad som man tycker är kul. Man måste tillåta sig att ha med sånt. Det gäller att vara snäll och hård mot sig själv i rätt lägen.

Musiken är det Markus Krunegård lever på, det som en mycket stor del av hans liv kretsar kring. Men han försöker att inte ta det han gör på alltför stort allvar.

– Det är ju ändå bara en bit plast med ljud på. Visst, det är mitt liv men jag skulle inte ha något emot att ändra mitt liv. Man måste vara beredd att dö som artist hela tiden för att hålla på. Inte funkar det att hålla fast vid det här till varje pris, då är det lätt att bli bitter och besviken. Man måste våga förlora för att göra något bra.

I samma andetag erkänner han att mycket står och faller med popkarriären just nu men samtidigt inflikar han att han längtar efter intellektuell stimulans och möten med »kloka människor som berättar sanningar«.

– Musik är fantastiskt. Men vad man än gör kan det bli lite enformigt. Ju längre man håller på desto snävare blir ens umgänge. Det är grymt att jag når ut med det jag gör och intressant med den här masskommunikationen. Men det är kul med nya saker. Jag ska leta upp någon föreläsningsserie. Det räcker nog, säger han.

Markus Krunegård hoppade av arkitektutbildningen för några år sedan och konstaterar att han nog inte vill vara bara musiker i all evighet.
En äldre kusin skrev låtar och Markus eget skrivande började när han var fjorton-femton år som ett sätt att imponera på honom. Men någon dröm om att leva på musiken fanns inte då. Han ler snett när han säger att det enda han drömde om då var att »komma i puberteten och få hår på kuken«.

I skolan satte hans dåliga stavning krokben för honom. Han tänkte mer på form och korrekthet i stället för att se skrivandet som något fritt och skapande. Nu har han hittat ett personligt och mycket ordrikt språk. Texterna är en viktig del av hans framgång.

– Text är det uttrycksmedel som folk har störst respekt för. Det finns så mycket regler och många tycker väl att man måste kunna alla regler för att få bryta mot dem. Det är fånigt. För antingen blir man berörd eller inte. Jag tycker att det är väldigt kul att skriva.

– Jag skulle vara väldigt imponerad av mig själv om jag fick ihop en roman. Men det är något som kräver mycket tid och hittills har jag inte haft den tiden. Jag hoppas att det blir så, men en A4 med skriven text motsvarar en bra poplåt i ansträngning och då innebär det att 275 sidor är 275 låtar. Det är ett jävla jobb. Å andra sidan är det ju härligt med välmenande magplask.

Dagen efter vår lunch ska han till Ikea med sin flickvän. I all sin enkelhet är det något han ser fram emot efter otaliga ensamma deppiga besök på Ingvar Kamprads livsverk. Vid de tillfällena har Markus känt sig ensammast i världen och kommit hem med minsta möjliga säng och den gråaste och fulaste garderoben.

Men nu är han kär och efter många misslyckade förhållanden tror han på kärleken. Nu letar han och flickvännen lägenhet tillsammans och ska därför köpa en bred säng.

– Det är nytt det här med tvåsamhet som man tror på och vill ha. Då tror jag det blir bättre med en bred säng.