Marit Kapla: Vi måste sluta kalla mindre orter för »hålor« och »ingenstans«

Text:

Bild: Petronelle Halvorsen

Hon lägger ifrån sig ett till synes oformligt föremål i en svart tygpåse vid lunchrestaurangens bord. Påsen visar sig innehålla Augustpriset, som Marit Kapla tagit emot föregående kväll. En statyett, vars tyngd tycks i nivå med det verk som föranledde priset; Marit Kaplas 800 sidor tjocka debut, den dokumentära diktsamlingen »Osebol«.

Med en form inspirerad av den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj – med rakt igenom verkliga citat i diktform – har hon placerat sin hemby, värmländska Osebol, på den litterära kartan.

Varför tycks suget efter landsortsskildringar så stort just nu?

Marit Kapla tar av sin chili con carne och funderar en stund.

– Jag vet inte. Många människor har band till mindre orter. Debatten om stad och land har intensifierats de senaste åren. Man ser följderna av folkomflyttningen och börjar fråga sig om den var så bra egentligen. Livet i stan passar inte alla. Tanken att människan bara ska följa strömmen och flytta dit där jobben står för en snäv människosyn, som inte tar hänsyn till att människan är mänsklig.

Men är det inte en romantiserad kliché att det råder »verkligare«, mänskligare värden på landet?

– Absolut, det är en romantisering. Men jag syftar på synen att det inte ska betyda någonting att en människa föds någonstans; på att du måste flytta, annars får du inget bra jobb. Människor har rötter och det passar inte alla att bara överge dem.

Själv kände Marit Kapla dock den stora längtan till staden. Hon ville bli vuxen så snabbt som möjligt, ta bussen till Karlstad och gå på Åhléns, eller åka till Torsby och äta pizza.

Hon flydde glesbygden till stan, först till Stockholm, sedan till Göteborg.

Den vackra visionen om Stockholm landade dock i besvikelse när hon väl flyttade till drömmarnas stad.

– Däremot trivdes jag i Göteborg. Men det berodde nog på att jag visste mer om mig själv då än när jag kom till Stockholm i 19–20-årsåldern.

I flykten från glesbygd till stad försöker många tvätta bort spår av den ort de kommer ifrån, inte minst när det gäller språket, dialekten. I Osebol lyser dialekten däremot då och då igenom, ger den sakliga poesin en särskild melodi och närvaro som tycks stå i kontrast till den ibland distanserade storstadslitteraturen.

– Jag vill inte säga att folk pratar kallt och avstängt i städer. Men det finns något bortom språket i dialekten som jag tycker är spännande. Det kanske har med musik att göra, en ton, en värme – kanske förrädisk, för man kan förstås vara jätteotrevlig på värmländska också, konstaterar Marit Kapla med ett skratt.

En känsla som hon tycker präglar Osebol är att byn alltid har legat långt från makten. Även detta lyser igenom i språket i Osebol; ger det en säregen självständighet.

Trots att landsbygdens avfolkning ruvar som en grundton bakom en del av berättelserna från byn, fastnar de aldrig i uppgivenhet. Känslan av avfolkning präglar annars en stor del av den journalistiska skildringen av sådana platser. Något som irriterar Marit Kapla. På Augustprisgalan spelade ett band som vid något tillfälle sjöng: »På en bensinstation mitt i ingenstans«.

– Det är en fin formulering, men det finns inget som ligger ingenstans. Jag vet att vissa brukar säga att de kommer från en liten håla. Men det är en väldigt begränsande beskrivning av en plats. Nostalgi och hemlängtan värderas i regel inte högt i det moderna samhället, där man hela tiden väntas följa pengarna och produktionen.

– Mycket kunskap om mindre orter med en rik historia går förlorad om man avfärdar dem på detta sätt.

I dag går det heller inte att kategorisera människor på landsbygden: Byn rymmer även inflyttade från länder som Ungern, Nederländerna och USA.

– Du behöver inte resa ut så mycket för att se världen. En stor del av världen kommer till byn.

Marit Kapla vill fortsätta med dokumentär poesi; en form som utgår från att verkligheten inte behöver poetiskt puts utan i sig är poesi.

– Jag varken kan, vill eller behöver hitta på något. Allting finns runt om oss.

***

Namn: Marit Kapla.

Född: 1970.

Yrke: Författare och kulturjournalist.

Familj: Dotter, pojkvän, mamma, syster, bror.

Aktuell: Tilldelades Augustpriset 2019 för Årets svenska skönlitterära bok, »Osebol«. Dikteposet bygger på 42 intervjuer med bybor i olika åldrar. Turnerar med pianisten Martin Hederos med »Osebol-en föreställning om en by«.

Åt: Chili con carne på Cassi på Narvavägen i Stockholm.