Martin Kellerman: inte direkt supersocial

När vi bokade tid och plats för vår lunch var det högsommarvärme i Stockholm, men när vi träffas på den lilla uteserveringen som Martin Kellerman föreslagit (på Söder, var annars?) så är det som om syndafloden drabbar oss. Regnet öser ner och vi gör vårt bästa för att inte bli blöta under de utfällda markiserna.

Martin Kellerman är klädd i löst sittande jeans och rosa t-shirt, och påminner med sin snaggade skalle väldigt mycket om sitt tecknade alter ego. Han pratar lågmält och ger ett ödmjukt, nästan blygt intryck. Serietecknaren och mannen bakom Rocky, den cyniska hunden från Södermalm som brottas med relationer och vardagsproblem, skrattar lite när han beskriver våndorna kring att intervjua sina största musikidoler.

– Det är jobbigt att göra intervjuer. Jag är ju inte direkt supersocial och brukar egentligen aldrig föra samtal i någon situation överhuvudtaget. Jag är dålig på det där med att träffa någon och försöka verka intresserad.

Lagom till Bokmässan i slutet av september kommer »So Whatcha Sayin’«, samlingen med tecknade intervjuer med artister som han gillar, och som numera är ett stående inslag i tidningen Rocky.

Seriestrippen publiceras sedan flera år tillbaka i Dagens Nyheter, och vi är många som börjar våra morgnar med att slå upp kulturdelen för att få den dagliga dosen. Böckerna ges förutom i Sverige ut i ett antal länder – i Norge är han omåttligt populär. Dessutom finns det en tidning och en klädkollektion, och snart kommer det Rocky-skateboards. Jag frågar om det inte är mycket som går förlorat när serien översätts till andra språk.

– Till norska är det inga problem. I den engelska versionen är det ganska mycket som faller bort, som svengelska uttryck och nyanser i jargongen. De har jäkligt tråkiga svordomar i USA, det är bara fuck och fucking hela tiden.

Det visar sig att Martin Kellerman är en riktig Norgevän. Nästan alla intervjuer med stora hiphopare är gjorda där eftersom norskt skivbolagsfolk har insett värdet i att få ett tiosidigt reportage i en Rocky-tidning. Dessutom är han förtjust i norrmännen.

– Det är grymt i Norge, en skön stämning på folk. Folk här är mer som jag själv – negativa. I Norge är de öppna och positiva. Och så är Oslo en trevlig stad. Jag vet inte hur det kommer sig, kanske för att de äter mycket färsk fisk och dricker rent vatten, ha ha.

Martin Kellermans material är ofta lite vågat och han tycker det är tråkigt att DN ganska ofta väljer att inte ta in en seriestripp i tidningen utan i stället kör en gammal i repris, eftersom de tycker att innehållet är alltför kontroversiellt.

– Så fort jag nämner en känd person i strippen så tar DN antingen bort den direkt eller kryssar över namnet. Alla strippar som handlade om tsunamin togs bort, inte för att jag gjorde mig lustig på något sätt, men de tyckte väl att det ämnet bara gick att skriva om i »riktiga artiklar«.

Vi backar tillbaka bandet och börjar prata om tiden innan Rocky föddes. Martin Kellerman älskade tecknade serier som liten.

– Jag var helt galen i Mad och kopierade Don Martin i flera år, ritade min familj som Don Martin-gubbar när vi var på semester. Men sen var det en bildlärare som sa till mig att skaffa en egen stil och sluta härma andra. Då började jag rita egna serier, så det var ju en bra lärare.

Martin Kellerman sålde sina serier redan när han var tretton och började som praktikant på förlaget Galago direkt efter 9:an.

– Sen ritade jag åt Python, som är en skämttidning för tonårskillar, och Aktuell Rapport, som ju är en tidning för lite äldre … killar. Inget av det jag gjorde då var ju bra, men det var otroligt lärorikt, jag ritade omkring tusen skämtteckningar per vecka och fick en ruggig rutin. Efter att ha gjort ungefär en miljard dåliga skämttidningar så har man trots allt lärt sig en del.

Men att vara serietecknare innebär att ständigt behöva komma upp med nya idéer. Martin Kellerman är väldigt produktiv och jobbar mer eller mindre hela tiden.

– Enda gången jag kan känna mig helt oinspirerad är om jag har väldigt lite tid och måste göra ett panikjobb. Det är ett jäkligt skönt liv att bara sitta och rita om man bara kan njuta av lugnet.

Trots att serien ofta innehåller smala referenser till hiphop och livet runt 30 på Söder i Stockholm, har den fått stor genomslagskraft bland alla åldrar och i olika länder.

– De små referenserna är kanske inte sådant man skrattar åt, de är bara en krydda, och fungerar även för den som inte förstår precis vad de betyder. Jag har också tänkt att referenserna är smala, men serien började som en kul grej som jag gjorde bara för mina kompisar.

Responsen från läsarna är stor. De skickar mejl eller kommer fram på krogen när de är fulla.

– Det är de två sätt som mina läsare korresponderar på, skrattar han.

Medan många läsare säger att de gillar den första eller andra boken bäst, tycker Martin Kellerman att Rocky i dag är bättre än någonsin tidigare.

– Serien handlar ju om mig, så jag känner inte att jag måste anpassa mig efter vad någon annan tycker. Men det är kul att gå tillbaka och läsa de gamla albumen och se vad man gaggade om då.