Mia Skäringer och Klara Zimmergren

»Vi skrattade så mycket att vi höll på att kissa ner oss«, säger Mia Skäringer om det första mötet med Klara Zimmergren för tio år sedan.

Tillsammans gör de radioprogrammet »Roll on«, som lockar stora lyssnarskaror till P3 varje lördag och söndag förmiddag. De gör humor som är så fruktansvärt på pricken att det gör ont i kroppen, och som det är jobbigt att erkänna att man känner igen sig i. Det är humor i samma tradition som brittiska »The Office«, där vardagen skruvas, men ändå alltid är på gränsen till det normala. Det är sketcher, situationer där en uppsättning karaktärer – de flesta kvinnor – lever sina liv och där det patetiska och löjliga, förljugenheten och självbedrägeriet synliggörs. Tabita, Gulletussan, Rollon-mannen, Viveka Anderbratt. Vi har alla träffat dem. De finns runt omkring oss.

När jag berättar för bekanta att jag ska träffa personerna bakom »Roll on«, skiner de allra flesta upp. »Jag älskar dom«, säger en tjej. Men några, alla killar, fattar absolut ingenting. »Jag blir bara deprimerad«, säger en. Och det är klart, ser man inte humorn utan bara ångesten och diskbänksrealismen så kan det nog uppfattas så. Det kanske är så att det krävs en särskild kunskap för att fatta poängen. Självdistans, möjligen.

– När vi började var det många kritiker som undrade: vad fan håller ni på med?, och tyckte det vi gjorde var poänglöst, säger Mia Skäringer.

– Sen dess har den här typen av humor, där man inte riktigt vet om det är på allvar eller skämt, slagit igenom. Dessutom har det blivit hetare att vara tjej, säger Klara Zimmergren.

De flesta av karaktärerna i »Roll on« är kvinnor – med det strålande undantaget Rollon-mannen – och det verkar som att de få personer som inte fattar deras humor oftast är män. Men finns det finns en manlig och en kvinnlig humor?

– Egentligen tycker vi att det bara finns bra och dålig humor, säger Mia.

– Det finns ju en massa tjejer som är fruktansvärt roliga. Ändå får man ständigt denna fråga, säger Klara Zimmergren.

Humor bygger på igenkänning, och kunskap om sina karaktärer och sitt ämne. Det är en universell regel. Därför gör David Brent från »The Office« mestadels manliga karaktär, därför är det mest kvinnliga i »Roll on«. Att förhålla sig till den egna erfarenheten är inte något kvinnligt, det är det Mia Skäringer och Klara Zimmergren menar med att humor bara är bra eller dålig. Men visst är de medvetna om vad de gör med sina karaktärer.

– I en scen ska Rollon-mannen och hans kvinna försöka med konstgjord befruktning. Han går in för att fixa det han ska på toaletten, och hon pratar med honom genom dörren och försöker hjälpa till. Vi gjorde medvetet scenen så att han fick föreställa sig henne med prickig klänning och midsommarkrans – inte silikonbröst. Det är vårt sätt att vara feminister, och samtidigt ge en rättvis bild av mannen, säger Mia Skäringer.

Minst lika viktig som den kvinnliga erfarenheten är klassperspektivet. För trots att Mia Skäringer och Klara Zimmergren är oerhört samspelta, på gränsen till siamesiska i sättet de avslutar varandras meningar, och trots att de beskriver sin arbetsgemenskap som en en-gång-i-livet-chans att få arbeta med någon som man passar perfekt med, så är de rätt olika. Åldersskillnaden är tio år, och de har skilda erfarenheter.

– Klara kommer från en miljö där mammorna har page, där jag kommer från rökte de under fläkten, säger Mia Skäringer.

Därför är Mia Skäringer den som gör Tabita på Skrantabacken, som känner alla på försäkringskassan, röker cigg efter cigg och åker till Ullared på tjejmys för att köpa bindbalar och 40 par strumpor med sjöstjärnor. Och därför kommer Viveka Anderbratt, svärmor från helvetet, en hämmad medelklasstant med komplex, från Klara Zimmergren.

– Jag har koll på den där typen. Som hela tiden vill vara finare än vad man egentligen är, och där drivkraften är den förtorkade sexualiteten. Men jag kan inte säga vem som är förebilden, säger Klara Zimmergren.

Deras humor känns ofta terapeutisk, och de säger själva att det har blivit som bäst när de mått som sämst. Arbetet är ett sätt att hantera nojor, livsval och historia. Karaktären Gulletussan, egentligen en tragisk figur, förtryckt och ofri i sitt förhållande med en notoriskt otrogen hockeyspelare, är en gemensam skapelse.

– Vi känner de där tjejerna från småstäderna så väl, och en del av oss är så avundsjuka på det livet där allt verkar så positivt och mysigt. Samtidigt vill vi skrika åt dem att skärpa sig. Det är så det funkar. Karaktärerna är en mix av människor vi mött, och bygger på fördomar. Men de är gjorda med kärlek, säger Mia Skäringer.

I framtiden vill de utsätta sina skapelser för nya händelser. Låta Gulletussan bli lämnad. Se till att Viveka och Jasmina möts. Men också prova nya arbetssätt. För just nu har de chansen. Programmet går bättre än de kunnat drömma om, de kan välja bland erbjudanden och tackar nej till mycket. I framtiden lockar tv, och att få framträda mer framför publik.

– Samtidigt gäller det att passa sig så att vi inte bara bli de som poppar upp över allt och levererar skämt. Det är så känsligt med humor, man måste vara försiktig, säger Klara Zimmergren.