Intervju

»Min bok läses bäst i ett myller av människor«

Publicerad 2012-11-15

Bild: Angelica Zander

Jonas Hassen Khemiri älskar det beständiga. Med hjälp av ord, formler, tabeller och periodiska system, krumelurer på vitt papper skapar han en hanterlig värld. Verkligheten är annorlunda. Där finns inga omtagningar.

– Ytterst handlar det nog om mitt kontrollbehov, säger Jonas Hassen Khemiri när vi har slagit oss ner vid bordet.

Vi befinner oss på konditori Ritorno i Stockholm, med utsikt över en vardaglig Odengata och en gulnande Vasapark, för att äta lunch.

I hans författarvardag är det omöjligt att svara på var fiktionen slutar och verkligheten börjar. När smäller han igen sin dator och hittar på något annat? Det är där hans kontrollbehov sätter in. »Liv och skriv«, det är vad allt handlar om, konstaterar han.

– Tidigare hade jag en föreställning om att allt i mitt liv skulle sugas upp som olja för att senare användas i mitt skrivande, men jag försöker hejda mig mer i dag. Jag tror att man lätt förvandlas till en egoistisk person om man börjar behandla människor i sitt liv som fiktiva karaktärer, säger han medan vi väntar på maten.

Han ger ett artigt intryck och är på gränsen till absurt vältalig, och så skrattar han ofta. När han verkligen vill understryka något lutar han pannan framåt för att med uppspärrade ögon gestikulera med de långa armarna.

Det är hektiska veckor som ligger både bakom och framför Jonas Hassen Khemiri. Hans senaste bok »Jag ringer mina bröder« är nyutkommen och nu har han vikt tid för att sitta i morgonsoffor, prata i radio och intervjuas för alla typer av tidningar.

– Jag kan förstå om folk tröttnar på mig, det är inte alltid som det skrivna ordet passar in i sin tid. Peter Englund sa en gång att det är farligt för författare att vara alltför mycket en produkt av sin egen tid. Då försvinner man med den lika snabbt som man kom, säger han fundersamt.

Som författare är han uppenbarligen tillgänglig. När han befinner sig i vad han själv kallar för prat-perioder, reser han ofta runt och håller föredrag och läser texter.

Jonas Hassen Khemiri ser förvånad ut när han får frågan om han känner sig pressad att leverera under alla de offentliga sammanhang som han medverkar i. Han sitter tyst en liten stund och tuggar i sig den sista biten av sin ostmacka.

– Nej inte alls, blir sedan svaret. Han är, säger han, bara sig själv.

Efter flertalet rosade böcker och teateruppsättningar i bagaget litar han på att hans ord är viktiga.

I boken »Jag ringer mina bröder« följs huvudpersonen Amor som irrar runt på Stockholms gator och brottas med sin egen och andras paranoia. Jonas Hassen Khemiri blir ivrig när han pratar om hur detta ska lysa igenom sidorna och påverka läsaren i stunden.

– Jag gillar tanken på att min bok läses på motsägelsefulla platser, orden kommer till rätta i myllret av människor mitt i stan. Jag skulle rekommendera Sveavägen. En bra och lagom lång läspromenad är från biblioteket till Kulturhuset, säger han nöjt och tillägger: Gärna med instrumental hiphop i hörlurarna.

Den som gör slag i saken passerar en rad viktiga stockholmska Khemiri-adresser mellan bokpärmarna. Stadsbibblan där han satt och läste, Handelshögskolan dit han gick och skrev tentorna, Bonniers som ger ut hans senaste bok och Kulturhuset där tre av hans pjäser sattes upp.

– Liv och skriv, konstaterar han igen.

Boken »Jag ringer mina bröder« utspelar sig i anslutning till terrordådet som inträffade i Stockholm för snart två år sedan. Författaren själv är noga med att understryka att boken inte handlar om terrorism. Men Jonas Hassen Khemiri har även studerat på Handelshögskolan och praktiserat på FN, utrikespolitik borde inte vara ett främmande ämne för honom. Därför blir jag intresserad av att diskutera vidare. Vad är egentligen terrorism?

Jonas skruvar på sig lite.

– Du ser på mig och tänker terrorist, är det så? Säger han, men skrattar och försäkrar att det var ett skämt.

Han säger sig vara ständigt intresserad av att diskutera vem som inkluderas och vem som exkluderas men säger tvärt nej till att diskutera terrorism som begrepp.

– Jag fattar att två flygplan flög in i World Trade Center, och att världen blev annorlunda, men jag fattar inte vad det har med mig att göra, säger han.

För enligt Jonas Hassen Khemiri blir prosan platt och ointressant om den utger sig för att ge enkla svar på svåra frågor. Hans litteratur är inte gjord för att mana till kamp, även om politiken är ständigt närvarande.

– Det är en evig balansgång, jag kan känna motsägelsen i att skriva i stället för att agera, men det blir tråkigt om en text blir en pamflett.

På sitt eget vis beskriver han fiktionen som ett trappräcke.

– Om det sitter löst och nästan får en att ramla och tappa fattningen för en sekund så har jag åstadkommit något, säger Jonas Hassen Khemiri. Liv och skriv återigen, med andra ord.