»Min boll var av plast – inte skinn«

[[Luciano Astudillo]] stegar in på Stadsmissionens restaurang i Gamla stan iklädd oklanderlig granitgrå kostym.

För snart tre år sedan stod han kallsvettig inför socialdemokraternas parti­styrelse. Han hade nyss fått uppdraget att samordna sossarnas jobbsatsning och skulle för första gången presentera sina idéer och tankar. Han var nervös.

– Jag trodde jag skulle dö. Där satt Nuder, Ringholm och en massa andra. Så många med en intellektuell kapacitet och erfarenhet att göra det bättre än jag. Herre­gud, hur ska detta gå, tänkte jag.

Luciano Astudillo med sin hemvist i Skånes partidistrikt betraktades under sin tid i Socialdemokraternas ungdomsförbund (SSU) nästan som vänsterpartist. I den smutsiga striden om ordförandeposten i SSU 1999 med Mikael Damberg blev han rikskändis, förlorade med minimal marginal och hyllades av halva kongressen.

– Den konflikten blev väldigt publik och jag kommer ihåg att jag tänkte: Blir det inte bättre än så här? Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte påverkades. Jag blev mycket mer försiktig som person, mer återhållsam med mina idéer.

Sedan dess avskyr han kotterier och håller sig undan grupperingar. Inte olikt hans politiska motståndare [[Fredrik Reinfeldt]], eller ensamvargen som han benämns i Anita Kratz biografi.

– En politiker på lokal nivå som jag är vän med också på fritiden sa faktiskt härom­dagen: Du är väldigt ensam. Jag har aldrig tänkt så. Det är ju viktigt att hålla sig väl med folk och vara social och trevlig, men jag skulle aldrig strategiskt bygga vänskapsförhållanden.

Luciano Astudillo kom till Sverige från Chile som treåring 1975. Hans föräldrar var politiska flyktingar och hemma vid köksbordet diskuterades just politiken, högt och lågt, svensk och sydamerikansk. I bokhyllan trängdes böcker av Marx, Lenin »och alla andra man skulle ha«. Hans pappa förvandlades från revolutionär i Chile, till socialdemokrat i Sverige.

Lustigt nog finns det ytterligare en gemensam nämnare mellan Luciano Astudillo och Fredrik Reinfeldt – basket­intresset. Det var under uppväxten i ett av Malmös miljonprojektsområden – Holma, som en vrede växte fram i och med basketen. Han började i ett lag vars säte låg i Limhamn-Brunkeflo, även kallad Malmös »guldkust«.

– De kidsen hade helt andra drömmar om livet. Ett självförtroende som inte bara satt i snacket, genuint på ett helt annat sätt. Jag gick med slitna skor som jag hade använt hela sommaren innan, kläderna hade inte rätt märke och min boll var av plast – inte skinn. Det blev liksom så tydligt – klassamhället Sverige.

Innan den politiska karriären tog fart gjorde han som 19-åring ett försök att återvända till Chile – hemlandet som inte var så mycket hemland längre. Familjen levde hela tiden med drömmen att återvända, men när de väl kom tillbaka kände Luciano Astudillo sig som en främling. Det blev en exil i sig att lämna Sverige och börja om från början. Han kom in på universitetet i Santiago på kvoten »utlänningar« och förvirringen över var han hörde hemma ökade. Efter ett år valde Luciano Sverige och lämnade Chile, medan föräldrarna och systern stannade kvar. Före flytten hade han gått med i SSU och när han återvände till Sverige utan sin familj blev det engagemanget än mer viktigt, tillsammans med studierna till civilingenjör med kemiteknisk inriktning.

– Folk tror inte att jag har läst det eftersom jag är en känslomänniska, men jag har mycket rutor och fyrkanter i mig. Det är nyttigt att ha en struktur och vara lösningsfokuserad i politiken.

I allt han gjort har han känt att han måste vara »duktig«. Plugghäst och tävlingsnarkoman, drivs av hinder och av att bevisa att han räknas, trots uppväxten i fel område och rötterna i Chile.

– Jag ville vara bra på allt på en gång. Det gick bra på högskolan men jag ville lyckas överallt. Någonstans hamnade jag i riksdagen och fattade inte det, jag var liksom inte nöjd.

Han betraktas med sin riksdagsplats, mandat i partistyrelsen och uppdraget i jobbrådslaget av många som ett framtidsnamn inom partiet. Men inför epitetet påläggskalv är han blygsamt tveksam:

– Haha, det vet jag inte. Så länge folk tycker att jag gör bra ifrån mig är jag tacksam.

Under hösten har han lett en arbetsgrupp som ska ta fram partiets nya politik för jobbetablering av nyanlända, fortsatt utveckla förslag kring entrepenörskap och arbetat för att uppmärksamma talanger. Men trots socialdemokraternas oppositionsläge tar han det lugnare än tidigare. Sedan dottern Daniela föddes för åtta år sedan har han insett att allt inte behöver vara en tävling. Han behöver inte längre hävda sig på alla sätt och vis.

– Jag har blivit bättre på att ta vara på mig själv och min fritid och inte vara så obstinat som jag har varit. Jag tror att jag har mognat lite och värdesätter annat i livet, som sambo och barn. Då är inte det sista mötet, den sista artikeln och allt det där lika viktigt.

– Min partikollega [[Sven-Erik Österberg]] brukar säga att man ska vara lagom lat och jag tror att det är bra. Jag önskar att jag vore ännu latare.