»Min särskilda giftlåda finns kvar«

Vi är vana att se henne vid kungafamiljens sida, lite i utkanten av bilderna men central för alla som ville närma sig de blåblodiga. All kommunikation med kungen och hans familj gick fram till nyligen genom denna exilskåning.

Efter tre decennier som språkrör för kungafamiljen ska Elisabeth Tarras-Wahlberg nu svara för sig själv. Hon framstår som en smula obekväm i rollen som intervjuad, hon tänker noga efter vad hon säger, stannar ibland upp och söker rätt nyans av ord. Man får känslan av att hon vill ha fullständig kontroll. Och det kan behövas om man som hon bytt sida så ­radikalt. Sedan erbjudandet kom från TV4 om jobbet som expertkommentator har Elisabeth Tarras-Wahlberg gått från att ha agerat spärrvakt för kungafamiljen till att vara kollega med medierna.

Det där med »sidbyte« vill hon själv dock tona ner. Hon menar att hon rör sig på samma spelplan som tidigare.

– Det är alltid väldigt roligt att vara ­efterfrågad och kunna bidra, säger hon med sin karaktäristiska stämma.

När hon i höstas formellt lämnade ­hovet gjorde hon det utan sekretessavtal eller någon form av muntlig överenskommelse.

TV4 förstår naturligtvis vilken guld­gruva av kunglig inside-information de sitter på. Men några hemligheter kommer hon inte bjuda tittarna på. Elisabeth Tarras-Wahlberg förnekar att hon skulle vara en tickande bomb. Hon hävdar bestämt att hon inte bär på några uppgifter som skulle kunna bli en en kvällstidnings­rubrik. Kungafamiljen och hon umgicks »inte privat«. »Bara lite på Solliden och vid något tillfälle här i Stockholm.«

Även om hon nu bytt Kungliga slottet mot TV4:s kontor i Värtahamnen framstår hon som obrottsligt lojal med sina forna uppdragsgivare.

Nej, något skvaller blir det inte. Det hon ska bidra med i TV4 är kunglig sakkunskap. Och det behövs, menar hon. Många förstår till exempel inte hur mycket statschefen styrs av grundlagen.

– Man kan tycka att det var hemskt att Sigvard Bernadotte inte fick gifta sig med den han ville, men man kan inte klandra någon som följde lagen, säger hon.

Okunskapen gäller även journalist­kåren. När hon började 1976 fanns det högt räknat tio hovreportrar, alla pålästa.

– I dag är det väldigt många som sysslar med detta.

Hon tycker att mediebevakningens gränser ständigt flyttas. Det senaste stora steget togs nu i våras i samband med drevet kring prinsessan Madeleines brutna förlovning. Hon säger att hon under åren vid hovet lärde sig att det är skillnad på journalister och journalister. Hon samlade journalistiska lågvattenmärken i en särskild »giftlåda«.

– Den finns kvar, säger hon.

Den tidigare hovdamen ler finurligt.

– Gud vad jag babblar, utbrister hon plötsligt och skrattar.

När hon hade varit vid hovet i 31 år blev hon en dag kontaktad av en utländsk ­rekryteringsfirma. Hon fick frågan om hon ville komma till Qatar och anpassa det så kallade protokollet, emirens avdelning för utländska besök, till mer internationella normer.

– Jag hade aldrig varit tjänstledig, aldrig gått några vidareutbildningar, så det var en chans för mig att lära mig något nytt och unikt. Mina barn var utflugna och jag kände att det var nu eller aldrig.

När hon berättade om sina planer för kungafamiljen blev de förvånade, men när förvåningen lagt sig stöttade de henne fullt ut.

Från början var det tänkt att hon skulle stanna två år, men hon valde att komma hem efter ett.

– Och mina döttrar var kanske inte så vuxna som jag trott, de längtade efter mig. Det betydde mycket. Men så hade jag också fått den här förfrågan från TV4, säger hon.

Vad Elisabeth Tarras-Wahlberg än säger, så nog har hon en särskild relation till kungahuset efter alla år. Hon och kronprinsessan har fortfarande en nära kontakt.

– De var söta att ringa mig lite i förväg så jag skulle slippa läsa om förlovningen i tidningen.

Anledningen till att det tog så många år innan förlovningen blev av menar hon är att alla, inklusive Daniel själv, skulle vara säkra på att han skulle orka med det.

– Inte för att han har svag hälsa utan för att det är ett livsåtagande.

På frågan om hon, som vet vad ett kungligt liv innebär, själv skulle ha valt den vägen kommer svaret blixtsnabbt:

– Jag tror att jag skulle avstå. Omgivningen har krav på en slags ofelbarhet, att kungliga skulle vara mer än människor.

I höst fyller Elisabeth Tarras-Wahlberg 60 år – samma dag som blivande prins Daniel har födelsedag. Men det blir inte tal om att trappa ner, sitta på landet och skriva den där romanen hon drömmer hon.

Hon har en halvtidstjänst på pr-byrån Kreab och ingår i Maud Olofssons specialsatsning för fler kvinnor i styrelser. Och kanske blir det mer tv, just nu diskuterar hon och Fyran som bäst ett fortsatt samarbete.

När vi reser oss från lunchbordet andas hon ut teatraliskt.

– Skönt att det är över. Nu har jag sagt alldeles för mycket, säger hon.

Men så är det inte. Elisabeth Tarras-Wahlberg har full kontroll.