»Mina åsikter var provocerande«

Beroende på vem man frågar är Madeleine Leijonhufvud anting­en rättsväsendets enfant terrible eller dess modernist. Utan tvivel är hon en mediefavorit eftersom hon tydligt och pedagogiskt tar ställning i juridiska frågor där andra jurister följer sin tysta kod av akademisk, tillknäppt återhållsamhet.

Även om hon fortsätter att delta i samhällsdebatten är hon numera lyckligt pensionerad från sin professur vid Stockholms universitet. Först säger hon att det är ett privilegium att kunna vara utomhus, särskilt så här års. Men när hon redogör för vad hon fyller tiden med tycks det inte finnas så mycket tid för det – hon är handledare åt studenter, jobbar med europeiska lagstiftningsprojekt, håller föredrag och utvärderar norsk högre utbildning.

Hon hänger en del på Frescati där det finns ett litet rum för avdankade professorer och därför traskar hon gärna över till Stora Skuggans Wärdshus, kantin med bricklunch.

Tittar man på facit över utvecklingen på straffrättsområdet har Madeleine Leijon­hufvud avgått med segern i de flesta av sina hjärtefrågor. I dag är sexköp kriminaliserat, våldtäkt mot barn kräver inte att det förekommer våld, innehav av barnporr är kriminaliserat och det finns ett brott kallat grov kvinnofridskränkning.

Men det har varit en kamp. Under ordkriget kring om innehav av barnpornografiskt material ställdes tryckfriheten mot brottsbekämpning. Hon beskylldes av justitieminister Gun Hellsvik för att utgöra en samhällsfara och bemötte det med att »regeringen läser tryckfrihetsförordningen som fan läser Bibeln«.

Under arbetet i Kvinnovåldskommissionen i början av 90-talet kom hon på att det borde finnas ett brott kallat kvinnofridskränkning.

Kvinnomisshandel hade då länge utgjort ett bekymmer för rättsväsendet som hade svårt att hantera ett pågående brott i en relation. Madeleine Leijonhufvud tror att det i grunden handlar om att männen ser handlingen, medan kvinnorna ser relationen. Kritiken från juristerna var massiv – hur skulle rättssäkerheten kunna säkras om det inte fanns en enskild gärning att pröva?

– Men en av de hårdaste motståndarna, som i dag är en av landets högsta jurister, sa nyligen »Du, det här har faktiskt blivit en succé«, säger hon med viss stolthet i rösten.

Inom juristkåren finns en stark gemenskap och homogenitet som ofta bottnar i en djup konservatism och motstånd mot förändring. Redan under utbildningen skolas man in i en icke-ifrågasättande tradition.

–  Sådan var jag också – diskussionslusten var något som kom med åren. Jurister kan vara lite isolerade från omvärlden, man tenderar att vara sig själv nog. Det är inte riktigt fint att blanda juridik och politik, men rättsväsendet handlar i botten om att skipa rättvisa och för mig är det politik och grundläggande värderingar som ligger till grund för vår lagstiftning.

Från början var Madeleine Leijonhufvud inriktad på ekonomisk brottslighet. Men hon hade alltid ett rättspatos och när hon började intressera sig för vålds- och sexualbrottslagstiftningen upptäckte hon för första gången att hon hade en avvikande uppfattning.

– Då kände jag att jag med min fina, trygga professur som plattform hade en skyldighet att ta strid för de här frågorna. Jag uppfattades som seriös jurist för att jag hade blivit professor på att skriva böcker om ekonomisk brottslighet. Även om mina åsikter var provocerande kunde jag inte avfärdas helt och hållet, säger hon.

På senare tid har hon utmanat genom sin tanke att införa krav på samtycke vid sexuella relationer – att bristen på frivillighet skulle utgöra grund för våldtäkt. Det är också ett kontroversiellt förslag, men idén är inte unik och krav på samtycke före­kommer i dag i andra rättssystem, till exempel i Storbritannien.

För ett par år sedan kom hon på kant med dåvarande justitiekansler [[Göran Lambertz]] när han gick ut med att det sannolikt fanns ett antal oskyldigt dömda personer vid landets fängelser. Madeleine Leijonhufvud tycker att JK landade fel i den känsliga balansgång som jurister har när de ska väga bevisningen för och emot att ett brott har begåtts.

De aktuella rättsfallen handlade övervägande om sexualbrott där ord stod mot ord, och där det ofta handlade om barn som utsatts för sexuella övergrepp. Madeleine Leijonhufvud menar att om en domare – eller JK – uttalar att någon är oskyldig säger man i samma andetag att målsäganden felaktigt har anklagat gärningsmannen för brott. Hon understryker att rättsväsendet i regel bara kan pröva om det finns tillräcklig bevisning för att det ska anses styrkt utom rimligt tvivel att ett brott har begåtts – men inte tvärtom.

– Rättssystemet kan tyvärr inte rentvå misstänkta individer. Utom i vissa, väldigt speciella fall kan domstolar slå fast att någon är oskyldig. Uttrycker man sig så säger man samtidigt att offret ljuger, säger Madeleine Leijonhufvud.

Så fortsätter hon att sticka ut hakan i kontroversiella frågor. Men först ska Madeleine Leijonhufvud iväg till Kultur­huset där hon ska se sin son, sociolog vid Södertörns högskola, göra stand-up. »Han vill ha mer politik i humorn.«