Intervju

»Musik är också skådespeleri«

Text: Martin Röshammar

Publicerad 2013-12-20

Bild: Ida Knudsen

För Linda Pira har 2013 varit ett fantastiskt år. Hon blev mamma, fick tvillingar i våras. Samtidigt har musikkarriären tagit fart på riktigt, med skivkontrakt med Salazarbrödernas Redline Records som i sin tur är ett underbolag till bjässen Universal. Den första och mycket hyllade ep:n »Matriarken« har precis kommit ut och i Svt:s bloggföljetong »Linda Pira – som du inte visste om«, blev det tydligt att hon inte alls är så stenhård som i sina texter.

– Jag var nervös före serien. Men nu känns det som att det faktiskt är lättare att skriva musik, när de som lyssnar vet mycket mer om mig. När de känner mig lite är det lättare att förmedla något. Det var viktigt att jag skulle framstå som den jag är och inte någon annan. Som person är jag inte den hårda, jag är ödmjuk också.

Storebrorsans hiphopskivor var viktiga för Linda Pira när hon gick i skolan. »Ännu mer najs« blev det när han förbjöd henne att röra skivorna. Hon tyckte om bastrummorna, det hårda. Det fick henne att gunga i hela kroppen. Men att själv rappa, det vågade hon inte förrän långt senare, i gymnasiet, på sånglinjen på Fryshuset. Det var bara killar som rappade hemma i Hässelby. Så hon sjöng och gjorde melodier. Men till slut, när hon på rasterna umgicks i den miljön, testade hon och kände att hon kunde göra det minst lika bra som killarna.

Linda Pira beskriver sig själv som rastlös. Det måste hela tiden hända nya saker, men den här dagen ger hon ett lugnt intryck, verkar trivas med livet. Men Linda Piras självförtroende från när hon var barn fram till nu, kan enklast beskrivas som en berg-och-dalbanetur med skyhöga höjder och djupa svackor.

Tidigt älskade hon att uppträda. Överallt. I skolan, hemma, på släktträffar. Redan från början lockades hon av applåder, av att stå på scenen och av den där nervösa känslan innan och hur det släpper när hon väl står på scenen. För att inte tala om hur hon känner sig helt tom, på ett skönt sätt, efteråt.

Länge hade hon väldigt lätt för att lära sig. Vad hon än gjorde, vilken sport hon än började med, blev Linda Pira bäst. Snabbt. Oavsett om det var fotboll eller dans. Blev hon inte bäst, var det ingen idé att lägga ner tid.

– Jag tror att det var i tonåren som jag började backa när jag fick chanser. Jag var jätterädd för att misslyckas, kanske just för att jag hade varit bäst hela tiden. När jag fick erbjudanden om att göra någon låt med någon här ute i Hässelby, vilket var stort för mig då, då tog jag hellre steget tillbaka. Det var av ren rädsla. Jag gjorde det så många gånger och jag märkte att jag mådde dåligt av det. Det blev en ond cirkel.

Den onda cirkeln handlade inte bara om att backa när chanser kom. Under några struliga år struntade hon i allt, var »inne i ofokus«, som hon beskriver det. Hon hade ingen respekt för livet, hatade vuxna, skolan och samhället, var verkligen arg. Linda Pira konstaterar lite sorgset att hon förträngt den tiden, att det är helt svart, men också att hon inte vet varför det blev som det blev, att uppväxten var bra. Hennes föräldrar har funderat på om deras skilsmässa, när hon var sex år gammal, påverkade henne mycket. Det var samma föräldrar som senare mer eller mindre tvingade henne att flytta till Thailand för att starta på nytt. Med hjälp av sin mindfulnessintresserade storebror, började hon thaiboxas och blev mer och mer hängiven sin träning och sina matcher. Brodern lärde henne att »se nuet och bara köra«. Varför oroa sig för framtiden, när allt kan förändras på en dag.

Nästan så fort gick det när Linda Pira åkte hem till Sverige, egentligen för att bara hälsa på och säga hejdå, för att på riktigt flytta till Thailand. Då träffade hon en kille och blev gravid. I samma veva hörde rapparen Stor av sig, en bekant från förr. Snabbt blev det till »Rom & Kush«, en låt som blev Hiphopsveriges mest uppmärksammade förra året.

Efter det har allt gått fort, väldigt fort för rapparen som visst är politisk, som i att döpa sin första skiva till »Matriarken«, som i att hon och Lilla Namo går i bräschen när den svenska hiphopscenen sakta, sakta blir lite mindre mansdominerad. Men hon, som snart kanske kan få göra en filmroll, lyssnar inte på musik med politiska budskap, hon lyssnar på musik för att slappna av och komma bort från verkligheten. Det är därför hon själv rappar om att hon har Dolce & Gabbana.

– Musik är också skådespeleri, det är en roll jag går in i. Jag blir också arg på samhället och tycker att allt känns för jävligt. Vilka människor gör inte det. Men då pratar jag hellre om det på annat vis. Men det kanske kommer, att jag skriver om sånt.