Intervju

»Näringslivets företrädare är för fega«

Text: Brita-Lena Ekström

Publicerad 2014-03-27

Bild: Mareike Timm

Han har ett lågmält och gediget cv. Det omfattar en betydande del av det svenska näringslivet, både statligt och privat. Där finns Shell, Vattenfall, Telia, Boliden och SCA. De två sistnämnda som högste chefen. Där finns styrelseposter i Handelsbanken, SSAB och Svenskt Näringsliv.

Född 1954, gift, två barn, jur kand, nio arbetsplatser. Ryms på ett halvt A4-ark.

– Varför så återhållsamt, tänker jag när jag hälsar på en pojkaktig och framgångsrik 59-åring. Jan Johansson har beskrivits som allt från macho till jordnära. Han leder sina presskonferenser med naturlig auktoritet där man under smattrandet av nyckeltalen skönjer en ton, en dialekt från landet 40 mil norr om Stockholm.

Jan Johansson har gjort en klassresa – vad har detta gjort med honom?

Redan vid första tuggan av den caesarsallad som utgör vår chosefria lunch på huvudkontoret i Stockholm hugger han tag i mina frågor om uppväxt, drivkraft, språk, tillhörighet och försakelse.

Bruksorterna kommer som på ett pärlband: Vivstavarv, Svartviken, Timrå. En styrka att växa upp i den lilla världen med hela släkten omkring sig?

Jan Johansson ler lite skevt och säger:

– Jag växte upp med en gnagande oro för ekonomin. Det känner man i sådana miljöer. Skulle man få jobb, behålla jobbet och kunde man ta ansvar för sig själv och sin familj? Det där är väl inte så dumt att ha med sig hemifrån.
Det är inte första gången jag hör en hög chef inom näringslivet framhålla att sparsamhet och flit är en nyttig levnadsregel. Samma dygder som arbetarrörelsens söner och döttrar brukar vittna om.

För en generation sedan skulle han ha kunnat kallas för folkhems-vd. Sprungen ur enkla förhållanden, först fabriksjobb, sen universitetsplugg, sakta men säkert klättringen uppåt på arbetsmarknaden och in i näringslivets lejonkulor. Styrelsepost i Handelsbanken med sin nära koppling till en av det svenska näringslivets maktsfärer, det smäller högt.

– Ja, medger han. Egentligen är det en otrolig resa. Och när omgivningen börjar säga Jan i stället för Janne då har det kanske hänt något!

Han hävdar att han har samma värderingar då som nu och att det sociala livet inte har ändrats. Samma hus, samma fru. Visst, en bra segelbåt och fina bilar. Privat flyger han Norwegian.

– Det är en styrka att leva kvar i den gamla världen, inte ändra för mycket. Jag vet var jag hör hemma. Det fina umgänget kan jag vara utan. Det brukar ändå försvinna så fort du tar av dig kavajen, säger han lite kryptiskt.
Vasaloppet är över, men vi pratar om den hysteriska trenden i näringslivet att sätta rekord i spåret, på löparbanan eller på cykeln.

Jan Johansson viftar bort alla tankar på sådana prestationer. Lagar hellre mat hemma hos familjen, är som sagt rätt sparsam (»en del säger att jag är snål mot mig själv«), är på jobbet klockan sju på morgonen.

Han har också åkt skidor, säger han lakoniskt. Tre, fyra kilometer varje dag, till och från skolan. Kommer på sig själv med att det där låter ju riktigt gammaldags.

Jan Johansson är inte sönderskriven i svensk press. Han uppträder som de allra flesta svenska börsbolagsdirektörer oftast bara i samband med kvartalsrapporteringarna, hårt castade tillställningar som inte lämpar sig för personliga uttryck.

Helt enkelt ganska långt från den bild som affärstidningarna gav av honom som ny SCA-chef 2007, »norrländsk machoimage med snus, fortkörning och raggarbilar«.

Tillbaka till Timrå och SCA-land. I princip hela släkten jobbade och jobbar hos Sundsvallsområdets stora arbetsgivare.

Mitt tjat om att vd-jobbet »måste ändå ha varit rätt märkvärdigt« möts med ett skratt och kommentaren:

– Jag var den andra vd:n som kommer från orten.

Det finns något osentimentalt över den här mannen som kanske kan kallas grundtrygghet eller medfödd sangvinisk läggning. Jag blir inte riktigt klok på vad.

Vi pratar om näringslivets roll i den offentliga debatten om politik och samhällsekonomi. Jag hävdar att det är svårt att få ut toppcheferna, makthavarna på banan. Jan Johansson håller med.

– Näringslivets företrädare är alldeles för fega. Man borde ge sig ut på den offentliga arenan och ryta till om bristen på näringspolitiska visioner, om behovet av stärkt konkurrenskraft.

Den heta frågan om kvotering av kvinnor till bolagsstyrelser är inte det första Jan Johansson tar itu med, han satsar hellre på att fler kvinnor ska ta plats i ledningsgrupperna. En ambition som hittills resulterat i en väsentlig ökning av kvinnliga chefer i bolaget.

När jag undrar varför det sitter nio rosa foton på nio kvinnliga seglare i foajén skrattar han och säger:

– Det var inte min idé att sponsra ett lag till Volvo Ocean Race. Jag blev övertalad. Mitt villkor var att det skulle bli ett tjejlag.