Noomi Rapace, dramadrottning

För skådespelerskan Noomi Rapace är december en månad utan repetitioner och inspelningar. När vi träffas på ett litet fik i Vasastan i Stockholm under pågående julrusch har hon nyss klarat av dagens övning. Med fokus på stridskonst förbereder hon sig nämligen för rollen som den outsidern Lisbeth Salander i Stieg Larssons publikvältande Millenniumtrilogi. Inspelningarna av vad som ska bli en biofilm och två tv-filmer börjar på allvar i mars och avslutas i slutet av november.

– Jag har tackat nej till alla teateruppdrag under 2008. Men förmodligen hinner jag med ett annat filmprojekt i sommar, säger Noomi Rapace.

Noomi Rapace har under vintern synts som sval klubbägare i TV4:s dramaserie »Labyrint«. Samt i Simon Stahos film »Daisy Diamond« där hon spelar en ensamstående mamma som dränker sitt barn; frustrationen över refuseringar vid en rad förödmjukande provspelningar i par med tilltagande barnskrik blir för mycket. För den rollen nominerades hon i dagarna till det danska filmpriset Bodil.

Noomi Rapace är van vid destruktiva roller. Från självmördare i »Det epileptiska riktmärket« på Teater Galeasen 2002, via andra sargade själar i Lisa Langseth-pjäserna »Godkänd« och monologen »Den älskade«, till rollen som Kate i Sarah Kanes »Bombad« mot David Denciks bottenlöst manschauvinistiske Ian. Som det tuffaste provet hittills upplever Noomi Rapace ändå »Daisy Diamond«, där hon tvingas till extrem exponering, såväl fysisk som psykisk.

– Det är inte så att jag automatiskt dras till svarta ångestroller. Däremot älskar jag att gå in i karaktärer som är komplicerade och som inte kan delas in i gott och ont. Ofta är det tyvärr väldigt förenklat i film och teater, mänskliga problem banaliseras.

Noomi Rapace tror på avdramatisering, på att vara rak och osentimental.

– Oavsett innehåll måste man alltid arbeta som om det vore vilken scen som helst, försöka ta bort all mystik, allt som är hemligt.

Till hälften spansk och med ett förflutet på Island filmdebuterade Noomi Rapace sju år gammal som statist i »Korpen flyger«. Stadigt har hon gått från att vara en Sveriges mest lovande skådespelare till en av landets mest eftertraktade. En förhållandevis ung aktris som kombinerar Dramaten och komplexa filmroller med penningstinn populärkultur, något som annars oftast tycks vara medelålders män med förnamnet Micke förunnat.

– Det är klart att det är smickrande, jag blev väldigt glad när jag fick rollen som Lisbeth Salander. Även om det handlar om en folkskygg karaktär så finns det en risk att bli folklig på kuppen. Jag försöker att inte fundera så mycket på var vi ska landa, utan hellre tänka bort alla förväntningar.

Är rollen lika givande som till exempel en monolog på Dramaten?

– Mycket av det jag gjort har varit ensamt och utsatt. Och egentligen är ensamheten inte lika intressant som att arbeta med flera skådespelare. Det finns något oerhört spännande och fascinerande i det man skapar med andra människor, att man kan hitta en sanning som är helt konstruerad, en fiktiv värld som ändå känns verklig.

Eftersom så många människor har en relation till Stieg Larssons böcker är Noomi Rapace övertygad om att hon kommer att göra många besvikna. Ett krav för att anta utmaningen var en motspelare hon kunde känna förståelse för, vilket hon fick i Michael Nyqvist, som kommer att spela Mikael Blomkvist.

– Oavsett kriminalgåta så hänger ju allt på spänningen mellan huvudkaraktärerna, att göra deras drama trovärdigt. Och då gäller det att försöka göra sina egna val, så att man själv förstår karaktären.

Trots Lisbeth Salanders integritet och handgriplighet är det återigen fråga om ett kvinnligt offer.

– Ja, men det är ju så världen ser ut. Kvinnan har varit mycket så: vacker, hemlig, skör – och slagen.

Noomi Rapace redogör för sin misstro mot filmer som fått en »starkt kvinnoporträtt-recension«. Hon hemlighåller heller inte sin avsky för amerikanska komedier så förenklade att de skymmer sikten för all könsproblematik.

– Kvinnligt och manligt så inpaketerat, geggigt och läppglansigt att man inte ens upptäcker det. Men så finns det vissa konstnärer som tvingar en att få syn på annat. Det behöver inte nödvändigtvis vara bra, men man tvingas börja prata om det och ta ställning.

Nästa år är Noomi Rapace tillbaka på Dramaten för att spela »Medea« i Euripides klassiska drama. Regisserar gör Ingela Olsson, en av Rapaces få skådespelarvänner.

– Jag tycker att hon är modig. Hon har jobbat skitlänge men börjar alltid från något slags nolläge. Så försöker jag också jobba. Det går aldrig att nå en nivå där man kan slå sig till ro. Och det är det som är så fantastiskt med vårt jobb.

Noomi Rapace menar att inga priser eller pokaler i världen kan tillåta en skådespelare att bli färdig. Att man – oavsett teater eller film, högt eller lågt – måste börja blank och tillåta sig att det rusar iväg åt olika håll.

– Jag är otroligt rastlös, rädd för att livet ska vara tomt och inte ge något mer. Med skådespeleri och teater blir det aldrig meningslöst, för det är hela tiden brännande aktuellt.

Noomis efternamn Rapace kommer av franskans ord för rovfågel. Det är taget, och valt av henne själv och hennes man, skådespelaren Ola Rapace, som hon har en son med.